Fantasins titthål
Martin Hägg om Stina Lindskogs utställning på Pumphuset i Borstahusen.
konst. En del bilder fungerar som ett slags titthål ut mot det okända. Som om konstnären i smyg kikat på det lite udda och säregna eller, för att uttrycka det mer positivt, på det ursprungliga, äkta, oförstörda…
Ett sådant synsätt födde en gång i tiden Paul Gauguins bilder av tahitiska kvinnor – som en motpol till bilden av det industrialiserade västerlandet. Samma nyfiket häpna blick födde även Henri Rousseaus vilda djur i en lika vild och obekant djungel.
Även Stina Lindskogs målningar är ett slags titthål. I likhet med Gauguin och Rousseau befinner sig Lindskog på en inte helt igenom bekant mark, på en plats där människorna mestadels sköter sitt i nära samklang med naturen, oberoende av den betraktande konstnären. Titthålets rekvisita utgörs av en dunkel men samtidigt exotiskt färgrik, tättbeväxt, skog där mark och träd tagit form ur energiskt röda, blå och gula penselstråk.
Titthålskänslan förstärks ytterligare av nakenheten. Halvt om halvt skylandes sig själv står den avklädda och stela figuren med skogens karga trädgrenar tätt inpå. Den nakne mannen och den nakna kvinnan (Adam och Eva?) närmar sig de vita pelarna mitt bland träden, lika nyfiket förundrade som den lilla bebisen som för första gången fått syn på en skallra att leka med.
I ärlighetens namn måste tilläggas att denna blick, detta sätt att se på främmande världar genom åren, många gånger om, komprometterats av det (mestadels) manliga konstnärsögat.
Titthålet ut mot det okända har då även blivit ett titthål ut mot det underlägsna, det erotiskt lättillgängliga, det av västerlandet enkelt exploaterbara.
Stina Lindskogs blick är snarare den underordnade utforskarens. Hennes bilder uttrycker snarare en vilja att hitta och förstå än att erövra. Ännu återstår ställningstagandet. Konstnärens bilder uttrycker visserligen en lockelse i att få veta mer men bilderna erbjuder samtidigt vare sig garantier mot obehagliga insikter, mygg eller vatten i stövlarna.
Men det är inte alla konstnärens figurer som finner sig i rollen av att bara bli undersökta, tittade på. Mest laddat blir det i upptäcktens ögonblick, i de fall konstnärens nära naturen levande människor, av en händelse, vrider på nacken så att deras blickar möter våra (även rådjuret på snökullen gör sin upptäckt).
Genast förlorar konstnären rollen av neutral observatör. E
tt vi och ett dem (ett hitom och ett bortom) ersätts av en ömsesidighet (gemenskap, tillhörighet, igenkännande…) på en och samma fläck, i ett utsuddande av gränsen mellan att vara betraktare och att vara betraktad. Det som har varit utanför har omedelbart hamnat innanför.
Stina Lindskog öser med lika säker som oblyg hand ur en källa visserligen gammal som attan men ständigt öppen för nya inskott.







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus