Mer passion, tack!
Johanna Grefors ser "Mer passion!" på Dunkers kulturhus.
Bildmaterial
Utsnitt ur ett av Eskil Thomsens mångbottnat inetraktiva verk.
"Lyssnerskan" av Maja Qvarnström.
Tusentals lyckopiller utgör "Being" av Pascal Mayet.
Mer passion!
Ida Cederberg, Niki Cervin, Linda Ekegren, Emma Gunnarsson, Loana Ibarra, Pontus Ikander, Casper Jarmo, Therese Jarmo, Erik Lagerwall, Pascal Mayet, Malin E Nilsson, Olof Persson, Oskarp, Maja Qvarnström, Ella Tillema, Eskil Thomsen, Karl Valve.
Dunkers kulturhus
Pågår till 20 maj
konst. Egentligen är det dömt att misslyckas: Dunkersutställningen Mer passion! är en mellanakt som satts in med kort varsel i stället för den i all hast inställda utställningen av Kirsten Justesen (ett i sig oursäktligt tilltag, men det är en annan diskussion).
Mellanakt betyder en utställning med 17 unga konstnärer, producerad i samarbete med UngKonst, som nu flikats in mellan del två och tre i Dunkerstrilogin ”Dekadens”, ”Passion” och ”Makt”.
”Mer passion!” är ett bra exempel på en utställning där verken tvingats förhålla sig till förutsättningar som är betydligt stramare än en vid tolkningsmöjlighet av ett begrepp. Den som såg ”Passion” förra året kommer att känna igen sig i det grottlika utställningsrummet där belysningen är dunkel och atmosfären intim. Här har konstnärerna fått anpassa sig till en redan existerande, fast kontext, och alla verk är färska och särskilt framställda med tanke på mått och andra förutsättningar.
Och om vi nu antar att vi redan orienterat oss i rummet under den förra utställningen, känner igen den pulserande rytmen, har omslutits av rummets mjuka mörker, kan vi börja koncentrera oss på verkens innehåll.
På sätt och vis är det tacksamt för de deltagande konstnärerna som visserligen interagerar med rummet men slipper utkonkurreras fullständigt av det. Och jag tycker att det fungerar mycket bra – kanske just därför, kanske för att de olika uttrycken på ett naturligt sätt klarar att hävda sig i en miljö som är intensivt dominant.
Stundtals påminner utställningsrummet om ett skräckkabinett, genom till exempel Erik Lagerwalls och Maja Qvarnströms besläktade skulpturer föreställande förvridna kroppar, där kroppsdelar saknas och svulster eller utväxter tagit dess plats.
Groteska är också Linda Ekegrens verk, där djurhuvuden maskerar nästan nakna kroppars ansikten. Hennes uttryck påminner mig om Elinor Evans måleri, där djurmaskeringar snarare framhäver än döljer ett mardrömslikt, destruktivt begär, samtidigt som figurerna rör sig i en oskuldsfull flickrumskontext.
I övrigt är passionen uttolkad som nästan allt möjligt utom som sexuell handling eller njutning – som smärta, i Malin E Nilssons starka fotosvit, eller som komplicerade vindlingar i synapsernas och nervtrådarnas spår i Eskil Thomsens mångbottnat interaktiva verk.
Mer konkreta är Loana Ibarras parafras på Frida Kahlos ”Las dos Fridas” där ursprunget och passionen för den egna historien är huvudpoängen, eller Pascal Mayets akvarell föreställande tusentals lyckopiller. Den mångsidiga Ella Tillema visar ett symboliskt, realistiskt måleri som under behärskade penseldrag rymmer en svidande, bubblande, passionerad ilska.
Trots många fängslande tolkningar kan jag inte låta bli att fundera på varför begreppet passion här blir så avskalat all sexuell innebörd. Kanske vill man inte vara uppenbar. Eller lever vi kanske i en passionslös tid, är vi så rädda att låta kroppen vara en del av vår identitet att passionen inte längre tillåts ta plats?
Visst kan det vara befriande att allt inte behöver handla om sex, inte ens passionen, men ändå blir för mig nog utställningens starkaste verk Emma Gunnarssons sensuella fotografier, som närgånget granskar passionens kroppslighet: den glänsande saliven i en kyss, kroppens spända båge i extasens ögonblick.
En film av Gunnarsson visar insidan av en mun, ett svalg; den kompletterar, blir ett eko av rummets intima arkitektur.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus