Århundradets kärlekssaga
Malena Janson på utställningen "Resan till månen. Före och efter film." på Bonniers Konsthall i Stockholm.
Bildmaterial
Lindsay Seers, "Extramission 6" (Black Maria).
Ming Wong, "Persona Performa".
Marco Brambilla, "Evolution".
Resan till månen. Före och efter film.
Bonniers Konsthall, Stockholm
Pågår till 8 april
konst. I Jan Holmbergs vemodiga essä "Slutet på filmen o s v" beskrivs ett för författaren starkt upprörande besök på Moderna museet i Malmö 2009. Det är en samlingsutställning av 1960-talskonst och på en liten monitor visas Bruce Connors "Report", en känd kompilationsfilm. En 16mm-film helt avsedd att projiceras på duk och inte som en videoupptagning på en tv-skärm.
Materialet och visningsformen tillhör filmens grundförutsättningar och utan dessa är det inte längre frågan om film i dess ursprungliga betydelse.
Film av cellulosanitrat, cellulosatriacetat eller polyester, som oundvikligen slits sönder och småningom kommer att sluta att existera, hur väl de än behandlas i arkiven runtom i världen.
Jag kommer att tänka på Holmbergs berättigat affekterade upplevelse när jag rör mig i Bonniers konsthalls utställning Resan till månen. Det lite vaga syftet är här att "visa på den sekellånga kärlekshistorien mellan filmen och konsten", det vill säga hur de två uttrycksformerna berikar varandra.
Det görs dels genom att visa sju i dag verksamma konstnärer som på olika sätt arbetar med film i sitt skapande: somliga genom att bokstavligen använda filmen som råmaterial, andra genom att omskapa redan klassiska filmer och därmed förläna dem ny mening, ytterligare andra genom att själva göra film.
Gränserna är, som bekant, i upplösning. Dels genom att visa fem filmhistoriska verk som haft stort inflytande. De kallas här "fotnoter".
Och fotnoter är just vad de behandlas som; ytterst styvmoderligt, mindervärdigt. Chaplins "Bakom kulisserna", Vertovs "Mannen med filmkameran" och Meliès "Resan till månen" visas i minimala monitorer placerade till synes slumpmässigt i korridorerna och anges vara "stumfilmer" – en term som sedan länge slutat användas bland filmvetare.
Om syftet är att uppmärksamma filmhistorien, den traditionella film som dagens film springer ur och förhåller sig till på olika sätt, är det obegripligt att man helt ignorerar just materialet och visningen. Varför inte bygga en liten biograf och projicera filmerna så som de var tänkta att upplevas?
Desto större omsorg har ägnats kontexten som omsluter dagens konstnärers verk. Ming Wongs "Persona Performa" är en studie i identitetsupplösning projicerad på tre väggar. Människor av varierande kön, etnicitet och i någon mån ålder efterliknar Liv Ullman och Bibi Andersson i Bergmans klassiker och pekar därmed på det universella i varje människas mest intima upplevelser. Ju närmare inpå en människa vi kommer, desto mer känner vi paradoxalt nog igen oss i henne.
Ett motsatt grepp tar Marco Brambilla i sin loop "Evolution" som har ambitionen att på tre minuter framställa jordklotets historia såsom den framställts på film, från dinosaurier till "Stjärnornas krig". Det är ett tekniskt skickligt framställt kollage av filmsekvenser som fogats samman och ackompanjeras av Prokofjevs "Romeo och Julia" som måste vara ett av filmhistoriens mest använda soundtracks.
Det är historien om Undergången Brambilla delger oss: det är död, våld och krig härfört av idel män. De ytterst få kvinnor som figurerar i kollaget är antingen halvnakna dansande fackeldans eller helnakna, krypande sexslavar ur Pasolinis Salò.
Inte konstigt det går åt helvete.
Betydligt mer fascinerande är då Lindsay Seers självbiografiska verk "Extramission 6 (Black Maria)".
I en rekonstruktion av Thomas Edisons filmstudio Black Maria projiceras historien om en flicka som först vid åtta års ålder yttrade sina första ord.
Dessa var "Är det där jag?".
Hon sa dem då hon fick sitt porträtt taget av en kringresande fotograf. Inträdet i den verbala världen blev traumatiskt för flickan som därmed gradvis förlorade sitt fotografiska minne.
I ett försök att klamra sig fast vid bildvärlden beslutade hon att bli en kamera. Bokstavligen.
Hon trädde en svart sopsäck över huvudet, placerade ljuskänsligt papper i munnen, tog bort säcken och öppnade munnen för att fotografera. Resultatet, som vi får ta del av i filmen, är fascinerande; lite suddigt, rött i kanterna och upp- och nedtill inramat av tänder. Världen sedd inifrån svalget på en flicka med sällsynt stark vilja.
Seers har numera gett upp tankarna på att vara en kamera och i stället blivit en projektor.
Att visa fram bilder i stället för att äta upp dem är onekligen ett mer accepterat kvinnligt beteende. Men jag är tacksam för att jag får ta del av dessa projektioner, historier, minnen – inne i ett litet svart hus, en Black Maria som gömmer och aldrig glömmer.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus