Som i en dröm

konst Publicerad 11 mars 2012 kl. 04:00

Linda Fagerström ser Vilhelm Hammershøi möta Europa i Köpenhamn.

Den framgångsrika dansk-norsk a konstnärsduon Elmgreen och Dragset beskrev nyligen – lite oväntat, kanske – sin entusiasm inför den hundra år äldre Vilhelm Hammershøis tomma interiörer. I stillaståendet och händelselösheten såg de ett slags fantasieggande och märkliga kvaliteter som, menade de, påminner dem om scenografin i Ingmar Bergmans filmer.

Kanske syftade de på den existentiella ångest som man mycket väl kan förnimma i Hammershøis spöklika iscensättningar av tomma rum. I verk som ”Åbne døre” (1905) tornar dörrar och väggar upp sig likt hotfulla fiender i kallt ljus; kanske som Fanny och Alexander upplevde sin styvfar biskopens strängt spartanska hem. Tid och plats är desamma; tidigt 1900-tal i den ljusa, kalla Norden.

I denna tid verkade Vilhelm Hammershøi (1864-1916), som nu visas på Statens Museum for Kunst under hela våren. Hans utgångspunkt var Köpenhamn, men som utställningen poängterar, ändå en livligt resande och internationellt verksam konstnär. Åtminstone så länge det gäller Europa. Särskilt London och förstås Paris lockade.

Tillsammans med frun Ida Ilsted uppsökte han dåtidens konstmetropoler och var inte alls så isolerad som det brukar framhållas i dansk konsthistoria, menar Statens museum for Kunst. För att understryka detta, visar museet på utställningen en avdelning med klassiska, typiska Hammershøi-verk – intima, sparsamt inredda heminteriörer, köpenhamnska stadslandskap – och en stor sal där främst hans porträttmåleri hängts jämte samtida européer: Paul Gauguin, Georges Seurat, Pierre Puvis de Chavannes, Edvard Munch, Pierre Bonnard, James Whistler och andra.

Kvinnliga konstnärers verk lyser dock med sin frånvaro. Bortsett från Helene Schjerfbecks ”Sömmerskan” (1903-05) och tre målningar av Anna Ancher visas inga alls. Det är konstigt, med tanke på hur Hammershøis samtida svenska kollegor Hanna Hirsch-Pauli och Eva Bonnier eller Mary Cassatt, Berthe Morisot och Eva Gonzales i Frankrike just under slutet av 1800-talet ägnade sig åt utställningens genomgående motiviska tema: borgerliga kvinnor i långsamma inomhusaktiviteter.

Hammershøi förknippas ofta med skönhet. Ändå döljer den förföriska ytan ofta ett krypande obehag. ”Tre unge kvinder” (1895) är förlamat stumma i skräckslagen tröghet. Ensamma tillsammans. ”Stående nøgen kvinde” (1909-10) påminner i sin utelämnade sårbarhet om den samtida norska konstnärskollegan Edvard Munchs klaustrofobiska mörkersyner. Fast, Hammershøi är kyligare. Mer reflekterad. Mindre hetsig. Inte expressionistisk alls. Figurerna verkar ha bly i ådrorna som gör rörelserna oändligt, nästan mardrömslikt långsamma.

De drömska kvaliteterna återkommer i de arkitektoniska studierna, som den förbryllande ”Asiatisk Compagnis bygninger, set fra Skt Annæ Gade” (1902). Målningen föreställer det flytande mellanrummet mellan två senbarocka lavendelfärgade byggnader. Ola Billgren anammade senare den sortens skeva seende och kondenserade uttryck. Kanske är detta så radikalt modernistisk som Hammershøi någonsin blev. Här, men också i interiörerna, märks betydelsen av fotografiet som förstudie.

Det är omöjligt att inte fascineras av alla dessa kvinnor som i Hammershøi-interiörerna vänder betraktaren ryggen. Varför gör de så? Är det ett sätt att reducera dem till objekt bland andra objekt – stolar, bord och gardiner – eller signalerar deras nackar tvärtom stursk integritet och självständighet? I vilket fall som helst ett starkt konventionsbrott inom porträttgenren. Redovisningskravet. Visa upp dig, människa!

I den bästa av dessa nackskildringar, ”Hvile” (1905), är kvinnan i centrum, ostörd. Baksidan av hennes huvud, hals och överkropp. En stolsrygg. Bara det. Trots att man ju kikar på henne bakifrån, är hon inte maktlös. Rakryggad, stilla, koncentrerad. Som om stämningen är just som konstnärens måleriteknik: enkel, inte insmickrande, nästan kärv. Genom att låta dukens sandfärgade grundering skymta genom hårstråna vid hjässan och i en cirkel runt hela huvudet blir den tredimensionella effekten stark. Kvinnan verkar sväva.

Min blick mot henne motarbetas dock av att målningen är inglasad, liksom flera andra verk. Som om inte de redan svulstiga jugend-ramarna stör tillräckligt. Visst hör några av dem till tidens stil, men långtifrån alla. Och varför inte låta besökarna möta måleriet direkt, utan gyllene skrafs? Är det någon som skulle vinna på avskalad, enkel, inramning är det en konstnär som Hammershøi.

Hos Vilhelm Hammershøi ska man förgäves söka efter berättelser. Stämningen och existensen var viktigare för honom än den deskriptiva anekdoten. Skenbara budskap träder glimtvis fram, men drar sig genast undan. Meddelanden som inte låter sig tolkas, som glider ur händerna. Därför, tror jag, fascinerar hans målningar oupphörligen. I fåfäng förhoppning om att till slut kunna förstå vad som pågår, återvänder man gång på gång, driven av längtan efter att uppfatta ljudet av stillhet som passerar.

Linda Fagerström

Textförstoring

Dela

Hammershøi og Europa

Statens Museum for Kunst, Köpenhamn

Pågår till 20 maj

Kommentarer

Norrgående tåg sena på onsdagsmorgonen Orsaken är signalfel.

Konst/Foto

Huvudnyheter

STÄNG X