Tala är guld

Johan Malmberg ser fotoduon Cooper & Gorfer inta Dunkers med "Sagor och minnen".

I början på 1900-talet fick den ryske fotografen Sergej Michailovitj-Gorskij en fullt utrustad tågvagn av den ryska tsaren för att ge sig ut och dokumentera det väldiga imperiet. En av tidens många fotografiska dokumentarister i antropologins tjänst. Men något särskiljde Michailovitj-Gorskij, han uppfann nämligen sin egen färgteknik. Han använde sig av tre olika färgplåtar i fotograferingen av ett objekt, i mörkrummet skulle de sedan förenas till en färgkopia.

Men eftersom själva idén var mer innovativ än finslipad, var det först ett sekel senare som ny teknik på ett enkelt sätt förde samman plåtarna. Den gigantiska dokumentationen trollades så fram ur gömmorna.

Ryssens bilder framstår i dag i all sin raka avbildningsiver som surrealistiska. För färgens skull? Kanske, eller av vetskapen att bilderna öppnades som en tidskapsel. Magiskt avskurna från den tid de avbildar. Så dekonstrueras bilderna och så konstrueras historien.

Det påminner på om det fotograferna Sarah Cooper och Nina Gorfer inverterat gör med sitt fotografi. Cooper, amerikanska utbildad konstfotograf och Gorfer, österrisk arkitekt möttes på högskolan HDK i Göteborg och har fortsatt att utveckla sin karakteristiskt särpräglade stil.

I förstone fastnar man obönhörligen inför det hantverksmässiga, deras digitalt hårt arbetade collageteknik som kopierad på fotopapper ger sådan taktil målerisk yta.

Det är hänförande...ja, vackert.

Men tekniken föds också med metoden och arbetsprocessen. Konstnärerna har i olika projekt gjort resor till olika platser i ett slags antropologiskt syfte, ett uppsamlande av de berättelser och myter som följer med en given plats.

Inte helt oväntat till Island, där mytologin och den muntliga traditionen tar sig så konkreta uttryck i vardagen.

Till Qatar, där duon ser en plats vars förutsättningar helt och radikalt förändrats på grund av oljeintäkterna de senaste decennierna, men där landets gamla identitet och berättelser ligger strax under ytan (och, i gestaltad form, under slöjan).

Och så reser Cooper & Gorfer till Kirgizistan i projektet som mynnar ut i den sagolika boken och Hasselbladsutställningen från i fjol "The Quiet of Gold".

Metoden går i stort ut på att möta människor, lyssna på berättelserna och sedan iscensätta dessa. Ni förstår kanske varför jag inledningsvis nämnde Sergej Michailovitj-Gorskijs projekt, för Cooper & Gorfers fotografier blir till något liknande; tidsresor där förfluten tid omgestaltas i nuet.

Det handlar om de som återberättar det kirgiziska folkmordet 1916 och om flickan Ajar som flydde massakern men återvänder till hemlandet och vargarna.

Det är den äldre myten om flickan Akmöör som giftes bort men tog sitt liv för sin älskares skull.

Det är historien om de förvisade bröderna som byggde en ny tillvaro bortom bergen och nu ser vi deras ättlingar avbilda förfäderna liksom i en åkallan till högre makter.

Man behöver inte landa i det rent jungianska för att se hur kollektivt levande dessa historier är in i våra dagar. Den amerikanska psykologen Rollo May drev en tes i sina arbeten apropå modernitetens medvetna glömska av berättelserna: att vi på ett talande och felaktigt vis definierar myter som lögner.

Det är en tråd Cooper & Gorfer spinner vidare på. Själva fiktionaliseringen i deras värld bygger ju på att myten får ta sig uttryck som delar i nuet – och det är slagkraftigt.

Det finns få inom yngre svenskt fotografi som driver ett så spännande arbete som Sarah Cooper och Nina Gorfer gör för tillfället – det skulle väl vara Helena Blomqvist då som också delar det sagoaktiga och mytologiska temat. Just nu pågår för övrigt en retrospektiv över Blomqvist på Fotografiska som visar hur fotografens temavärld utvecklats genom åren.

Samma ambition har Dunkers utställningsproducent Lena Wilhelmsson, som ska ha all cred inte bara för att hon tagit Cooper & Gorfer till Dunkers. Utan framförallt för att hon inte lät nöja sig med att importera "The Quiet of Gold" från Hasselblad, utan insisterade på att göra en retrospektiv med denna unga duo som bara har jobbat ihop i sju år. Detta innebär Qatar, Island, Kirgizistan men också deras kommersiella reklambilder.

Det är en sällsynt lyckad korsbefruktning. Det är ju uppenbart för var och en som äntrar utställningshallen som helt går i dunkelt rött, att det finns en konsekvent nedskruvad färgskala i deras fotografi. Men det är kanske först i reklambilden för en tv-skärm som det framstår hur tydligt. Se själva.

På samma sätt är det kanske inte helt uppenbart hur mycket den fantastiska ytan och det formfulländade hos Cooper & Gorfer döljer. Men Hasselblads Dragana Vujanovic uttrycker det bäst i i boken "The Quiet of Gold" när hon placerar konstnärsduon i samma tradition som prerafaeliterna, vilka förenade en äldre stil med politisk och socialt engagemang. Hon kallar duon för "Two socially connected romantics".

Sommarens stora Dunkersutställning är, vågar jag påstå, det bästa som visats i huset på åratal.

Och det är en utställning som tål mer än ett besök. Jag har redan hunnit med två, men bara snuddat vid bråddjupen i de här mytiska exposén.

Johan Malmberg
johan.malmberg@hd.se 042-489 92 31