Penn och hans avstånd

Gunnar Bergdahl ser utställningen "Skiftande världar" med Irving Penns fotokonst på Moderna Museet Malmö.

Irving Penn är en av de där stora elefanterna som vandrade genom 1900-talet och korsade fotokonstens savanner. Inte tu tal om den saken.

När Moderna Museet i Malmö nu presenterar en bred utställning med Penns fotografier kallar man den Skiftande världar. En logisk titel.

Penn rörde sig mellan modefotograferingens kändisfixerade beställningsvärld och den alldeles riktiga. Hans foto rör sig fram och tillbaka i gränslandet mellan dokumentation och konst. Om det nu finns en sådan gräns.

Men även om han reste i världen till platser som Nya Guinea och Marocko arbetade han med en portabel studio och förhöll sig konsekvent till relationen betraktare och de betraktade. Ständigt ett avstånd, en distans. Hela tiden en närvarande medvetenhet om studions ljustekniska möjligheter.

Penn fick Hasselbladspriset redan 1985. Han donerade 100 av sina mest fullödiga fotografiska avtryck från olika epoker till Moderna Museet i Stockholm när hans svenska hustru hade gått bort 1995. Således har vi inte saknat möjligheter att se hans verk genom åren.

Att han nu åter görs tillgänglig är förstås inte fel, det finns alltid en ny generation av fotointresserade som kan inspireras av till exempel Penns lekfulla men exakta porträttfotograferande.

Här får man nämligen återse dessa närmast skulpturliknande bilder av andra 1900-talselefanter; i flocken syns en blundande Ingmar Bergman (just den bilden såldes 2009 för 624 000 på Bukowski), en Marc Chagall modelliggande på en soffa, en lite avvaktande och därmed icke-poserande Salvador Dali, en lyssnande Igor Stravinskij med handen bakom örat.

Eller av Penns uppenbara blinkningar till konsthistorien med stilleben av djupfrysta grönsaker och kraniers tomma blickar som tystade röster från den andra sidan.

Men det som gav Penn möjlighet att resa i världen och genomföra sina projekt – reklamjobb för modefirmor och omslags- och reportagebilder för tidningar som Vogue – finns knappt representerat. En illröd mun för ett franskt sminkföretag lyser mot sviterna av svartvita bilder, i några glaslådor av äkta musealt snitt finns gamla tidningar och reportage som komplement.

Själv är jag mest förtjust i serierna av anonyma arbetare, dessa bagare och sotare i ett för länge sedan förvandlat Paris som nu blickar rakt in i ett nytt århundrade.

Eller för den delen dessa helvetets änglar på sina blänkande motorcyklar i San Francisco inneslutna i ett fjärran 60-tal. De ser så oskuldsfulla ut på detta avstånd!

Just ett närvarande avstånd är Penns kännetecken. På gott och på ont.

Det präglar den vemodiga blicken mot kolonisatören hos männen och kvinnorna i sina traditionella utstyrslar och hudutsmyckningar på Nya Guinea, det syns igenom de heltäckande slöjorna hos kvinnorna i Casablanca, man till och med anar det i Nicole Kidman ögon i Penns sista omslagsfoto för Vogue som han tog 2004.

Och jag ser det, i all dess konsturskarpa exakthet, i närbilden av Miles Davis hand med fingeravtrycken synliga som årsringar.

Men avstånd ger också tydlighet, överblick och ett konstnärligt manöverutrymme. I Penns fall för en konsekvent linje som förbinder över 60 års fotograferande.

Vill man ha ett enda exempel på Penns storhet gör man klokt i att stanna framför bilden "Summer Sleep" där avståndet till den svagt skymtande kvinnan bakom flugnätet blir till stark närvaro. Genialt!

När jag går genom den stora utställningshallen i Malmö hör jag elefantens tunga steg bakom nästan varje bild.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06