Arkivet bortom allfartsvägarna

Linda Fagerström ser "Re.Act.Feminism" på Museet for Samtidskunst i Roskilde.

Skrik, svett och tårar. Blod. Röd vätska tränger fram ur hårbotten på en kvinna och rinner ned över pannan på henne. En annan kvinna kränger med koncentrerade rörelser i långsam dans. Jag kisar mot skärmen framför mig då den fylls av närbilden på en pappersremsa som försiktigt dras ut mellan två blygdläppar. Det är en filmatisering av Carolee Schneemanns legendariska performance ”Interior Scroll” från 1975 jag ser.

I hörlurarna återger hennes röst en dialog hon haft med en manlig konstnär. ”Vi kan aldrig bli jämbördiga, förstår du, sa han till mig. Du är kvinna. I mina ögon kan du aldrig bli en riktig konstnär”. Jag hukar över den långa konstnärsförteckningen på bordet i det lilla båset där jag sitter, plockar ett nytt plastfodral ur hyllan och trycker in ännu en skiva i dvd-spelaren. Bara en till. Och en till.

Det är svårt att få nog av Re.Act.Feminism. A Performing Archive, som just nu visas på Museet for Samtidskunst i Roskilde. Detta resande arkiv med performancekonst har tidigare visats i Polen och Kroatien och till hösten blir det Tallinn och Barcelona, nästa år Berlin. Utställningen expanderar under resans gång eftersom verk av konstnärer från respektive land adderas vid varje stopp.

Arkivet består huvudsakligen filmade framträdanden, men här finns även fotodokumentation i form av stillbilder. Allt bygger på interaktivitet. Du tilldelas ett bås med dvd-spelare och får sedan fri tillgång till arkivet. Bara att välja.

Här finns Ana Mendieta, vars performance ”Sweating Blood” från 1973 är den inledningsvis nämnda där blod likt svett bryter fram ur huvudet på konstnären – men också många andra betydelsefulla namn som Yoko Ono, Mona Hatoum, Marina Abramovic och Martha Rosler. Bland de svenska och danska konstnärerna finns Malin Arnell, Line Skywalker Karlström, High Heels Sisters, Annika Ström och Lilibeth Cuenca Rasmussen (som ställde ut i danska paviljongen på Venedigbiennalen 2011) och Kirsten Justesen (vars separatutställning på Dunkers i våras ställdes in på grund av bristande budget).

När många kvinnliga konstnärer under 1960- och 70-talen upplevde måleri och skulptur som de enda etablerade och accepterade uttryckssätten i konstvärlden sökte de nytt. Fotografi och film blev viktiga stigar att följa bortom allfartsvägarna, men också performance. Flera fann där en chans att återta rätten till den egna kroppen, att använda den som aktivt subjekt och utövande konstnär. Vägra rollen av passiv modell och musa; så som manliga konstnärer under sekler skildrat och idealiserat kvinnor och deras kroppar.

Carloee Schneemann, som i ”Interior Scroll” ville framställa livmodern som kreativ symbol och konstnärlig skaparkälla, var en pionjär. I dag är hon en feministisk ikon och till och med representerad i Moderna museets samlingar genom satsningen på kvinnliga konstnärer för några år sedan, Det andra önskemuseet.

En annan föregångare, Yoko Ono, är också en del av detta resande arkiv. Jag ser den numer mytomspunna ”Cut Piece” från 1965, då hon lät publiken använda en sax för att klippa i hennes kläder. Det handlade förstås om massans styrka gentemot den ensamma individen, icke-våld kontra aggression men hennes performance var också en brinnande aktuell kommentar till USA:s pågående krigföring i Sydostasien.

Tidigt ute, fast på miljöområdet, var också Mierle Laderman Ukeles. I det gigantiska projektet ”Touch Sanitation” (1979-80) skakade hon personligen hand med varenda sopgubbe i hela New York för att uppmärksamma betydelsen av deras arbete. De bägge långa filmerna som dokumenterar denna miljömedvetenhets-performance är både fascinerande och skrämmande.

Hannah Wilke iklädde sig ironiskt sjöjungfruns gestalt i sin performance ”Hello Boys” från 1977 för att flörta med fiskarna i ett akvarium. Line Skywalker Karlström gav sig själv ett lika hopplöst uppdrag 2004 i ”Queen Deer”. Konstnären kliver där, taffligt utklädd till älg, runt i naturen med syfte att hålla konsthistoriska föreläsningar för djuren om kvinnliga konstnärer. Bägge verken är lika dråpligt effektiva som allvarligt menade visuella gestaltningar av det utanförskap kvinnor upplever i en mansdominerad (konst)värld. Också en blinkning åt Joseph Beuys förstås, (eller är det en spark?) vars mest kända performance ju gick ut på att tala om konst med en död hare.

Line Skywalker Karlström återfinns också i gruppen High Heel Sisters, här representerade bland annat med sin sista performance ”Scream” (2007) där de avklädda konstnärerna från en höjd i skogen samstämmigt höjer sina röster. Med vrede och bestämdhet visar de att konst med nakna kvinnokroppar i naturen kan vara så mycket intressantare än Zornkullor.

Lika bestämd men ändå utelämnad är den cancersjuka konstnären Katarzyna Kozyra då hon i ”Olimpia” från 1996, avklädd och helt utan kroppsbehåring, tar emot sjuksköterskans spruta cellgift med stolt min. Den svarta sammetsrosetten kring hennes hals utgör referensen till den i konsthistorien dyrkade Manet-målningen ”Olympia” från 1863, där en prostituerad likgiltigt möter betraktarens blick. Vilken sorts sprutor använde hon för att överleva, där på samhällets botten?

Till villkoren för performance hör att konstverket egentligen bara existerar en gång. Missar man det tillfället är det liksom kört. Därav alla filmade dokumentationer, förstås. Men kruxet med dessa är tillgänglighet. De flesta betraktas ju som konstverk i egen rätt och kan därför inte lånas på biblioteket, finns inte på YouTube. I konsthistoriska översiktsverk har man löst dilemmat med hjälp av dokumentära stillbilder, vilket ju är långt från en god återgivning av ett performanceverk.

Därför är en utställning som denna fantastisk. Den gör en hel genre tillgänglig, och slår fast betydelsen av den stökigt vilda tradition som performance utgjort i konsthistorien i allmänhet och för kvinnliga och feministiska konstnärer – oavsett kön – i synnerhet.

Det är ett unikt tillfälle. Åk till Roskilde. Du kommer bli sittande vid den där dvd-spelaren i dagar, jag lovar.

Linda Fagerström
linda.fagerstrom@me.com