Vi äger konsten

Jenny Maria Nilsson om billboardkonsten i "Show Off" i Malmö.

Det är en surrealistisk upplevelse att 2012 resa med en buss tillverkad 1958 där Malmö konsthallschef Jacob Fabricius är guide. Han är en utmärkt sådan, i en konstvärld där cirka 75 procent av tal och text utgörs av babbel har han ofta något konkret att säga. I bussen berättar Fabricius om när han bilade på Cypern och tyckte det var förfärligt med de stora reklamtavlorna som skämde landskapet. ”Vem äger de där?!” frågade han kvinnan han hyrde bilen av och fick svaret ”min man”.

Show off, som visas på billboards, är på väg till reklamtavlorna på Cypern för utställningen är ett samarbete mellan Malmö stad och ett konstcenter i Nicosia.

Fem konstnärer och en konstnärsgrupp ställer ut på fem platser i Malmö och det finns oändligt mycket sympatiskt med att på det här sättet låta konst ta plats i det offentliga rummet. Vi äger konsten, i alla fall den betalad med skattemedel, och det är en fin gest när verken söker upp oss. Och varför är det självklart att vi i offentligheten reduceras till konsumenter, att vi ska omges med reklam hellre än bilder som ger och inte tar?

Men medan omständigheterna är utmärkta och initiativet lovvärt är tyvärr inte alla verk intressanta. Konstnärerna, som kommer från olika länder, är generellt undersökande och vill få människor att reflektera över vissa frågor, ibland konkreta sådana. Flera arbetar med text.

Meriç Algün Ringborg har till exempel förstorat enskilda frågor från intervjuer som ställs vid visumansökningar, till exempel ”Are you and your partner living in a genuine and stable partnership?” Olivia Plenders verk visar påståendet ”The Truth Itself Speaks Through Me” klätt i Facebooks estetik och Runo Lagomarsino har kombinerat texten ”Are we the people we are waiting for?” med 1800-talsmålningen ”Bonaparte framför sfinxen” av Jean-Léon Gerôme, som under 1900-talet pekades ut som orientalismens affischmålare.

I konsthallens intervjuer med utställarna svarar Lagomarsino genom att citera Melville när han ombeds förklara sitt verk: ”I would prefer not to”. Så får man göra, förklaringar är ofta meningslösa, men det samlade intrycket av dessa billboard-verk är otillräcklighet, det förslår inte. För mycket av betydelseskapandet har lagts över på betraktaren, som om det finns bildrädsla och formuleringsskräck.

Dock inte i alla verk; Nevin Aladağs bild, ett eget fotografi, är det mest lyckade i sammanhanget. Det föreställer två intill förväxling lika flickor, och det är så hon gjort; fotograferat människor hon sett som är vänner och lika varandra. Serien heter "Best friends" och är en berättelse både om människan och det som fotot visar så bra; tiden.

Jag har två önskningar: att de här platserna jämt kunde visa konst och att konsthallen med sina hyfsade resurser kunnat ta det ett steg längre och göra utställningen interaktiv. En webbplats, eller bara en Flickr-grupp där de som sett ”Show off” kunnat delta med svar på de frågor som ställs och kanske lägga in egna fotografier. Meningsskapandet hade fortfarande legat på betraktaren men då hade det funnits en arena för samtal och, tror jag, ett större värde.

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com