Mardröm & motstånd

Linda Fagerström rapporterar från konstens eget OS – Documenta i Kassel.

Pang! Bilden splittras på en sekund av vita sprickor som växer över skärmen, allt skakar till. Plötsligt syns bara himlen när kameran riktas rakt upp. Och filmen bryts. Vad hände? I värsta fall dog filmaren. Och jag har i så fall just bevittnat hur han dokumenterat sin egen död. Mördad. Tusentals sådana filmer finns tillgängliga på nätet. Människor som med mobilkameror vittnar om krypskyttars mord i inbördeskrigets Syrien.

Rabih Mroué, som själv erfarit det libanesiska inbördeskriget, arbetar med berättelser om kris- och krigssituationer. På årets Documenta låter han besökarna smyga runt mellan strålkastarupplysta små mjuka blädderböcker på podier. Knappen invid varje bok startar ett ljudspår, och till skrik och automateldsmatter bläddrar man boksidorna snabbt under tummen i tät följd, så att bilderna blir till en minifilm. Ruta-för-ruta-versioner av mobilvittnesinspelningar. Alla slutar likadant. Pang!

Konstnären har försökt avgöra om den som höll i mobilkameran överlevde – en metod han redovisar i en filmad föreläsning. Tilltalet är oborstat och nästan desperat. Man får intryck av att han är helt ärlig. Mroué står förmodligen för den bästa insatsen på Documenta, som i år visas för trettonde gången sedan starten 1955.

För de som skämtsamt kallar Venedigbiennalen för VM i konst, måste väl Documenta i tyska Kassel i så fall vara konstens OS. Här saknas förvisso de nationella paviljonger som är typiska för Venedig, vilket ju tonar ned tävlingsdimensionen. Ändå förpliktigar Documentas långa tidscykel med femårsintervaller. Att utställningsperioden är exakt hundra dagar förstärker också känslan av rituell sammankomst och exklusivitet. Särskilt om man jämför med att nästa års Venedigbiennal kommer hålla på i hela sex månader.

Med mer än tvåhundra deltagare, blir en megautställning som denna ofrånkomligen också en inventering av de senaste fem åren. Till det, förväntningarna på framtida trender och kommande namn. Inte konstigt att ”alla” är här. En mäktigare och effektivare snabbuppdatering av programvaran i huvudet på den konstintresserade finns inte.

Vad kännetecknar då årets Documenta? Rabih Mroués verk är representativt för det jag tydligt upplever som huvudtemat; historieskrivning underifrån och revidering av vedertagna, gamla sanningar.

Ofta skildras detta genom individens vittnesmål om totalitära regimers vansinnesdåd, om livet i spillrorna av det oförutsägbara krigskaoset – som i de gripande teckningarna av den i konsthistorien sällan nämnda Charlotte Salomon, ihjälgasad 26 år gammal i Auschwitz. Eller i egyptiska Wael Shawkys brutala korstågs-berättelse; de omsorgsfullt utförda dockfilmerna ”Cabaret Crusades”. Trots att dockorna med sina mekaniskt tuggande käkar signalerar ofarlig underhållning är innehållet allt annat än barnvänligt. Bebisar grillas och kvinnor halshuggs i historien där alla är lika goda kålsupare i kampen om makten i den konfrontation mellan öst och väst som känns lika medeltida som dagsaktuell.

Krigets förödande konsekvenser återkommer hos Omer Fast, vars film skildrar hur den sorg ett tyskt föräldrapar upplever efter sonens död på Afghanistan-uppdrag eskalerar till galenskap. Den ena inhyrda eskort-killen efter den andra tvingas spela rollen som den förlorade sonen när kameler plötsligt börjar korsa Autobahn, ögonglober skvalpar i middagens vinglas och ett sandtag fylls av lemlästade soldater. Israelfödde och Berlinbaserade Omer Fast är mardrömslikt skicklig.

Om det så gäller USA och Nato i Afghanistan eller Irak, andra världskriget, de amerikanska krigen i Sydostasien eller den arabiska våren – är fokus här den andras historia, berättad av den svaga. Den förtrycktas röst. Icke-västerlänningar, icke-män, icke-heterosexuella men också djur, som i Fiona Halls fascinerande pandafigurer och schimpansdockor tillverkade av dollarsedlar, dominobrickor och ansjovisburkar. Eller varför inte det som faktiskt är en liten sensation, att Malmöfödda (men senare norska medborgaren) Hannah Ryggen (1894-1970) är representerad med flera stora verk: färgrika vävar där både Hitler och Mussolini förekommer i osmickrande porträtt.

Kassel, mitt i djupaste Europa, är måhända inte en trovärdig utsiktsplats för den som har ambitionen att säga något om dagsläget i världen. För att bemöta sådan kritik har curatorn Carolyn Christov-Bakargiev skapat små satellit-Documenta både i Alexandria, Kairo och Kabul. Att antika statyetter, som kallas ”baktriska prinsessor” skapade i Centralasien (dagens Afghanistan) för fyratusen år sedan, har en framskjuten plats i huvudutställningen på konstmuseet Fridericianum är förstås ingen slump. Också de undergräver västs självpåtagna auktoritet både i världshistorien och konsthistorien.

Årets utställning är starkt politiskt präglad, trots att inte ett enda övertydligt plakat förekommer. Ingen sentimentalitet heller, mer humor. Som i Tamás St Turbas ”Tjeckoslovakisk radio 1968” – autentiska tegelstenar från tiden som, med hjälp av några enkla penselstreck, gjordes om till låtsade radioapparater. Folket ”lyssnade” till dem i trotsig protest mot den ockuperande Warszawapaktens radioförbud. Säkerhetspolisen beslagtog stenarna. Varför förblir än idag oklart.

Eller i Sanja Ivekovics verk där leksaks-åsnor placerade på rad i glasmonter döpts efter motståndskämpar som Anna Politkovskaja och Martin Luther King eftersom nazistisk propaganda beskrev dissidenter som "olydiga åsnor". Allvarligare är Zannele Muholis jätteverk som dokumenterar hbtq-personers liv i Sydafrika och den kvinnliga vietnamesiska tecknaren Vu Giang Huongs bilder av FNL-gerillans vardagsliv.

Ett i tiden mer näraliggande motståndsrörelse skildras genom Ahmed Basionys ögon och hans dokumentära filmklipp från dygnen innan en krypskytt mördade honom på Tahrirtorget i januari 2011.

Amar Kanwar skildrar ursinnigt i ”The Sovereign Forest” hur indiska bönder trots omfattande protester berövas sina jordar och därmed makten över sina liv. Smålådor fästade längs väggarna fyllda med rissorter, namnade i guldskrift, utgör ett taktilt arkiv över den rikedom som sköljs bort i den globala ekonomins vinstvirvel. Jordägande är också centralt i Claire Pentecosts idé om att låta jord bli det nya guldet. Pappersark täckta av jordpigment och porträtt av dinosaurier vilt blandade med Kafka, kvalster och Cindy Sherman är aktier i hennes nyuppfunna valuta ”Soil-Erg”. Bredvid ligger travar av guldtackeformade jordklumpar.

Märkligt nog framtonar Documenta 13 nästan som en perfekt postmodernistisk utställning. Curators drömde på 1980-talet förmodligen om att göra konstutställningar som denna, där centrum ställs mot periferi, de stora berättelserna perforeras, icke-män och icke-vita konstnärer visas. Det är som om postmodernismens tillkrånglade teorier och gyllene ideal först nu, långt efter sin påstådda död, kunnat förverkligas. Ännu märkligare är kanske då, att Documenta ändå inte känns det minsta gammal. Det här är postmodernismen uppdaterad, på bästa möjliga vis.

Linda Fagerström
linda.fagerstrom@me.com