Gemenskapens utopi

Linda Fagerström går på Copenhagen Art Festival.

Tjugofyra porslinstigrar krossas samtidigt mot marken, barn grillar pinnbröd på Amagertorv och taxichaffisar berättar sitt livs historia. Copenhagen Art Festival fyller under tio dagar Köpenhamn med konst. Händelserna på gator och torg med performances, föreläsningar och tillfälliga installationer backas upp av utställningar på stans fem stora konsthallar: Kunsthal Charlottenborg, Den Frie Udstillingsbygning, Kunstforeningen Gl. Strand, Nikolaj Kunsthal och Overgaden Institut for Samtidskunst.

Det intensiva arrangemanget, med danska Statens Konstråd som huvudfinansiär, har temat fællesskab. Vilket ju är praktiskt; nästan allt kan sorteras in under en sådan rubrik. Gemenskap, tillsammans. Samhörighet. Vi skapar ihop. Fint. Men med risk att bli lamt, förstås. Som i festivalens samarbeten mellan konstnärer och publik, ofta skolklasser. Verk som för all del är spännande initiativ, men som saknar den komplexitet man kan förvänta sig i en storsatsning som denna.

Nåväl. Och, om jag ska hitta ett återkommande tema som är djupare och tydligare än det lite ytliga ”fællesskab” är det nog tilltro till småskalighet och medmänsklighet i en desillusionerad värld. När folkvalda ledare överallt verkar kapitulera inför den globaliserade finansmarknadens oförutsägbara nycker, måste vi åtminstone lita på varann i vardagen. Ungefär så.

Den tonen finns exempelvis i ”Taxa Tales”, där taxichaufförer berättar om sig själva och yrkeserfarenheter. Möten mellan två människor, slumpmässigt sammanförda i en bil – vad är det? frågar sig den brittiska ljudkonstnären Tim Hinman. Förtroende, beroende, människa-till människa eller strikt affärskontakt?

Också på Nikolaj Kunsthal står vardagliga mellanmänskliga möten i fokus när turkiska Kutlug Ataman visar svartvita videoupptagningar där tiggare på gatan söker besökarnas blick. De vädjar om att bli bönhörda och sedda. Konfronterad med den situationen, som jag ofta på trottoaren upplever som obehaglig, tvingas jag här stanna kvar i ögonblicket och försöka vila i de motstridiga känslorna.

Det enkla och småskaligt meditativa finns också i kinesiska Song Dongs ”Gold, Water, Fire, Earth” på Gl. Strand där jag tillsammans med tjugo andra besökare under tystnad slår mig ned på en golvplint och sakta ”målar” med vatten på ett stenblock framför mig. En slags anspråkslös men uppslukande och ändå nästan rituell koncentration, individuell och gemensam.

Utopiska drömmar om jämlikhet och solidaritet rymmer dessvärre ofta en sorgligt naiv baksida. Som den franska stjärnarkitekten Le Corbusiers hyreshus ”Radieuse” i Nantes; uppfört på 50-talet som en manifestation av tidens strömningar där samma, goda livsvillkor skulle gälla alla och individuella skillnader bli oviktiga – idag ett förfallet monument över förlorade modernistiska ideal. Den tyska konstnären Carsten Nicolais film om Corbusier-huset, ”Future Past Perfect”, på Den Frie Udstillingsbygning är melankoliskt vacker.

En närgången främmande människa är ju jobbig. Så upplever nog de flesta saken. Men att tillit och ro kan uppstå i mötet med en främling kan man uppleva på Kunsthal Charlottenborg. En grupp människor i danska Joachim Koesters performance ger varje besökare sin fulla uppmärksamhet med sina blickar och kroppar, följer dig runt i salen, ser på dig, söker dina ögon, lägger sig tillrätta på golvet intill dina fötter – innan nästa person äntrar salen och fokus förflyttas dit. Jag blir först verkligen besvärad, men går till sist därifrån varm och upprymd.

Till de knasigaste inslagen på festivalen hör ljudkonsten i det u-båtsliknande ovala, gröna gamla kopparplåtsklädda tullarhuset på Knippelsbro. I konkurrens med storheter som John Cage och Gary Hill lyckas danske Robert Jacobsen bäst. I den knallröda brittiska telefonkiosken han placerat på bron sitter man avskärmad i ensamhet och lyssnar lugnt till vattnets ljud via mikrofoner nedsänkta i kanalen. En slags förtrolighet med staden uppstår. Enkelt men effektivt.

Som väl märks på konstnärsnamnen nämnda här, är mansdominansen på Copenhagen Art Festival stor. Däremot består festivalens konstpedagogiska avdelning i stort sett enbart av kvinnor. Det förhållandet är en talande brist som kastar en trist skugga över ett arrangemang som annars har alla möjligheter att bli en återkommande succé.

Linda Fagerström
linda.fagerstrom@me.com