Kvinnosalongen

Jenny Maria Nilsson om höstens konstsalong på Landskrona konsthall.

Vari består den hypnotiska effekten? Är det den ljusa rösten? Eller vad filmen visar: en träbåt som okontrollerat far runt i cirkel på ett vågigt hav medan en senig ung, mörk man förgäves försöker styra upp den? Nej, förstår jag sedan, det oemotståndliga är de ord som upprepas i Anna Karin Anderssons videoverk – ”I don’t want to buy anything”. ”Jag vill inte köpa något” måste vara en av vår tids vanligaste meningar, ett försök att värja sig mot att reduceras till konsument i stunder man inte är det. Som när man arbetar och måste repetera orden till envisa telefonförsäljare: nej jag vill inte köpa. Men kvinnan, som hörs i videon, vill kanske inte sälja? Åtminstone säger hon det, hon har varor men vill bara prata. Precis som telefonförsäljarna, ”nej, jag vill inte sälja utan diskutera lösningar för ditt företag.”

Jag är outhärdligt kräsen när det gäller videokonst, men det här, det enda videoverket på Landskrona konsthalls jurybedömda salong är utmärkt. Kvinnosalong skulle jag kunna kalla det, 22 av 25 utställare är kvinnor, man hade kunnat misstänka kvotering men juryn, som bland annat innehöll Modernas Malmöchef John Peter Nilsson, har valt i blindo – verken var anonymiserade. Fler kvinnor framställer konst, ändå är männen överrepresenterade i de prestigefulla utställningsrummen undantaget salongerna.

Kvaliteten är skiftande och så ska det vara. Även om alla möjliga tekniker finns med fastnar jag mest för måleriet som i flera fall har något tidlöst över sig, eller har dubbla tider över sig? Som den unga Clara Lundgrens mörka akrylmålningar, i stilen påminner de om illustrationer och kunde vara hämtade från antingen en Stephen King-bok eller en av Edgar Allen Poe. Lundgrens konst har stort löfte, hoppas hon fortsätter i samma stil.

Salongerna är både konstvärldens motsvarighet till folkfest och till Idol, programmet, man letar efter någon oväntad, okänd begåvning och man hittar någon! Gunnel Ström är en dam som alltid målat men aldrig varit proffs. Hennes två verk heter ”Vilan” och ”Tiden”. Ströms nyanser, dimmiga och ljusa pasteller, i kombination med innehållet: en ko på en soffa och ett ur som tronar bakom en fåtölj – är begåvade. Även den lokala profilen Kennet Björnes konst vars målade gestalter, påträngande och obehagliga, tycks mig bättre för var gång jag ser dem.

Så mycket bra konst på konsthallen just nu! Därför irriteras jag av en herre, som förvisso tycks ha druckit för mycket, som pekar på konsthallen och säger ”det är bluff” när jag passerar honom. Men salongerna är motsatsen till upphaussad konst och jag gillar den sortens betraktare de gör av en, här finns mindre prestige och konstnärerna är mer intresserade av att skildra sådant de är genuint intresserade av än att till exempel rätta sig efter trender.

Och allt är till salu – jag skulle vilja köpa något.

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com