Tål att tittas på!

Christine Antaya går på salong på Dunkers.

Jag saknar fotokonsten. Det man kan säga utan omsvep om Helsingborgs konstförenings salong är att den är brokig, både vad gäller tekniker och kvalitet, men även att den till stor del är vägghängd. Det är förstås omöjligt att ha synpunkter på urvalet på en jurybedömd konstsalong och det finns säkert skäl till att här varken finns videokonst eller stora installationer – platsbrist och antagligen bestod bidragen främst av bildkonst – men att det bara finns ynka tre konstnärer här som sysslar med fotografi, av de totalt 47, förvånar mig.

Men så står de å andra sidan ut som bland de mest intressanta av verken. Annett Reimer har med två självporträtt tagna i det nordvästskånska landskapet. Hennes nakna kropp avbildas dels som en del av terrängen – runda former som ekar stenars geometri, en blond kalufs som smälter in i det gula gräset – de är även tydliga som konstruktioner, sladden till självutlösaren löper genom landskapet, och detta förstärker det performativa anslaget. Emma Zetterströms foto är av en annan karaktär, de fokuserar mer på att få fram ett bildspråk som nyttjar fotots förmåga att fånga ögonblick mitt emellan. Allmängiltiga eller absolut unika. Poetiska i själva uttrycket, utan att vara refererande.

Överlag finns här annars en hel del måleri. Det spretiga urvalet säger ingenting om mediets tillstånd idag, men här och var blir det intressant. Kraftfull och originell är Monika Wennergrens stora målning, som vann affischpriset och får pryda nästa års publicitetsmaterial. Den detaljerade interiören, fokus på mönster och textilier, liksom det tillplattade, collageliknande bildrummet, påminner om engelske Grayson Perrys bildvävnader, ett varmt och inbjudande uttryck som samtidigt är laddat med symbolik och allegori.

Ben Thompson tycks dela något med Per Kirkeby i sitt angreppsätt. Måleriska sonderingar av landskap: måleriet som en prövande väg framåt i en undersökning. Monica Gerhards sparsmakade akvareller har ett radikalt annorlunda angreppsätt, om än lika lyckat. Det stillsamma uttrycket är både stilsäkert och med en svag ådra av humor.

Jag dröjer kvar vid Lars Aggers två verk på papper. Teckningarna är kuriösa och alltigenom egna i uttrycket. Det är drömskt, men samtidigt precist och kalkylerat. Dessa vill jag ta med mig hem. Av de verk som ställs ut i montrar i foajén är Malene Bjelkes små bronsskulpturer några av mina favoriter. Med enkla medel får hon fram ett uttryck som är både rörande och suggestivt. De två kvinnofigurerna är som försatta i ett permanent tillstånd av väntande, och deras litenhet tycks förstärka draget av uppgivenhet.

I ett sådant här myller av verk är det frestande att föra statistik. Liksom på Landskrona konsthalls salong, som Jenny Maria Nilsson skrev om här i torsdags, dominerar kvinnorna. 68 procent. Slutsatsen blir givetvis, återigen, att ojämlikheten på de stora konstinstitutionerna är absurd. I övrigt finns här få svar, eller ens frågor egentligen. Men det förtar å andra sidan inte från upplevelsen att det är kul, och här finns många kompetenta konstnärer som tål att tittas på.

Christine Antaya
christine_antaya@hotmail.com