Hjälp, så bra!

Jenny Maria Nilsson ser en vinnare på Louisiana, "Självporträtt".

Louisiana vinner, som alltid, på knockout. Självporträtt är höstens stora utställning och de 150 verken är hämtade från tiden då modernismen började sippra in i världen fram tills nu. Utställningen visas i södra flygeln som har ett vilorum (det är jag som kallar det så) där det finns böcker och soffor och utanför fönstret, som mer eller mindre täcker en av väggarna, breder Öresund ut sig. ”Det ser olika ut varje dag” säger Louisianas presschef Susanne Hartz om himlen och havet.

I det rummet hörs just nu en pipig men uppfordrande röst: ”Men hjälp mig då!”. Det är den schweiziska konstnären Pipilotti Rist som ropar från sitt verk ”Förlorad i lavabad”, säkert ett av världens minsta konstverk. På några centimeter i golvet, genom parketten som tycks uppskrapad, syns Rist där nere, naken, filmad uppifrån med en bakgrund av eldig lava, ett självporträtt från helvetet, en teskedsgumma i krympfasen som det gått riktigt illa för – det är ett suveränt konstverk.

Ordningen på Louisianas pressvisningar är att chefen Poul Erik Töjner välkomnar, den här gången framför utställningens mest jättelika porträtt, en målning som ser ut som ett foto, gjord av italienaren Rudolf Stingel. ”Vad är det här? frågar Töjner. ”Gamla, döda, vita män” svarar han själv skämtsamt och vill förekomma kritik då påfallande många utställare kommer ur den gruppen. Nåja, det råkar vara en av mina favoritgrupper för också de vinner på knockout – fler ur den gruppen än någon annan har haft möjlighet att göra konst.

”Vi sysslar inte med historierevisionism” anmärker Töjer för att försvara könsfördelningen. Men det är löjligt, det finns minsann fler självporträttinnor, om vi ironiskt titulerar dem så, från modernismen än till exempel Paula Modersohn Becker och Frida Kahlo, även om de, båda representerade här, är utmärkta.

Sedan guidar curatorn, i det här fallet Helle Crenzien, och visar de nio kategorier verken är inordnade i, ”Konstnären i sin ateljé”, ”Upplösning” och ”Exhibitionism” för att nämna några. I den sistnämnda gruppen dominerar unga, vita och levande kvinnor. Intressant, männen i sina ateljéer är alltså inte exhibitionister? Här får Elke Krystufek från Österrike stort utrymme med 16 fotografier som tapetserar en hel vägg. På de flesta är hon naken. Hardcore-feminism kallar Crenzien det i katalogen – egobilder skulle en fjortis kalla det. Att kampanja för feminism med ganska dåliga nakenbilder – min åsikt – kan också bli en kampanj för att kvinnor ska vara nakna till kropp eller själ för att komma in i de prestigefulla utställningsrummen.

Å andra sidan ursäktar begåvning det mesta och aldrig tidigare har jag sett så många fantastiska självporträtt på en och samma gång. Det från 1999 av Nan Goldin har ett guldigt ljus, ett romantiskt skimmer över sig. Fem svartvita självporträtt av Robert Mapplethorpe finns med. Två av dem är tagna strax innan han dog av aids vid 43 års ålder. Estetiken är densamma; fotografen är sitt eget snygga jag, men skillnaden i blicken om man jämför porträttet taget 1975 med det från 1988 är smärtsam att se.

Detaljerna, oavsett om det är teknik, färg eller omgivningen i bilden, är vad som gör ett självporträtt fruktbart, förvandlar något från en avbildning till något nytt med en egen atmosfär. Som den lustfyllda känslan i den brittiske målaren David Hockneys ”Självporträttet med blå gitarr”. Känslan är motsatsen till tyskjudiske Felix Nussbaums tre porträtt. Nussbaum mördades i Auschwitz 39 år gammal, och porträtten rymmer tragedin med Förintelsen, hur enskildas liv förstördes och släcktes – outhärdligt!

Jag hör ibland folk säga att vår tid är obeskrivligt narcissistisk. Ofta tycker jag att det är de största narcissisterna som påpekar det. Vissa grupper har jämt fått utrymme att visa upp sig. Nu kan alla det och redskapen och plattformarna för att synas är fler. På tur bland självporträtten ser betraktaren ansikten i måleri, skulptur och på video, vissa från cirka 150 år tillbaka i vår historia. Jag ser en arts vilja att dechiffrera sig själv, bevara sig själv och få syn på sig själv och det är fint.

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com