Dessa tramsbyxor!

Moderna Malmös nya surrealistutställning får Jenny Maria Nilsson att spåra rörelsens arv av lika delar trams och skräck.

Aldrig har folk varit så tramsiga som på 60-talet. Folk har alltid varit tramsiga säger ni, och det är sant, men på 60-talet befästes tramset och blev en folklig, konstnärlig genre. Tidigare var tramsandet mer högtidligt och nådde ut till färre, tänk dadaism och för all del surrealism, men på 60-talet slog underhållare som Povel Ramel och Peter Sellers genom. Den första "Rosa Pantern"-filmen hade premiär och 60-talsfilmer med knasig musik, psykedelisk handling och personer som larvar sig blev gängse.

Min teori är att det handlade om avslappning. Andra världskriget tog slut och efter sorgen och uppsträckningen började alla koppla av och tramset kom över oss. Frigörelse är målet både för två fnittriga elvaåringar som larvar sig och Salvador Dalí när han låter iscensätta skapandet av ett särskilt löjligt konstverk, ett verk som inbegriper två bikiniklädda kvinnor (eller är de tre?) som har gnidit in sig med färg, och omväxlande kör motorcykel och rör sig framåt i ett slags stora glasbubblor – allt i en studio. Mot ett enormt tyg görs ett avtryck av hela härligheten som blir konstverket. Det jag beskriver är skeendet i filmen ”Chaos and Creation”, en av ett antal filmer om eller med Dalí som Moderna visar i en liten biograf. Dalí, denna tramsbyxa! Konstverket försöker han sedan i direktsändning sälja till Guggenheimmuseet.

Poeten André Breton, surrealismens chefsteoretiker som skrev rörelsens manifest år 1924, menade att Dalí, den största av de surrealistiska konstnärerna, var girig och de två blev ovänner. Breton inleder manifestet med att konstatera att vi lever under logikens bojor, men surrealismen, som sköljer upp med samma våg som Freud, ville göra människan fri genom att ge henne tillgång till hela sig själv. Varken undermedvetandet eller surrealismen uppfanns i början av 20-talet – det upptäcktes. I Ursula K. Leguins bokserie om Övärlden där man kan behärska någon om man känner dennes namn. Precis så är det i verkligheten och när ”surrealismens” namn ”hittas” tar inriktningen konkret plats i historien och kan spåras också bakåt i tiden.

Moderna Malmös Supersurrealismen är organiserad i tiden före, under och efter. I den sistnämnda kategorin visas några av 1700-talsgrafikern Giovanni Battista Piranesis grafiska blad med Rom avbildat. Eller inte självaste Rom utan en fiktiv variant som Piranesi fantiserade fram, inspirerad bland annat av antika artefakter funna av dåtidens arkeologer. Piranesis konst är en sublim dröm av mörk koppargravyr föreställande ruiner överväxta av murgröna. Stilen har haft betydande inflytande på vår kultur, från jugendarkitektur i London till scenografin i filmen Blade Runner.

Men vad är då utställningen? Chefen för Moderna, John Peter Nilsson, menar att det är ”en surrealistisk utställning om surrealismen”. Författaren Douglas Coupland har skrivit en text som finns på en affisch och som är ett konstverk i sig; att surrealismens fått ny kraft i samband med Internet som kanske kan ses som en förlängning av vårt undermedvetna. Surrealism 2.0?

Om tramset är den ena ytterligheten i vårt undermedvetna så är skräcken den andra – obehag, mardrömmar och rädsla för skada och död jagar oss. Magnus Wallins verk ”Mission”, en dataanimerad film från 2009, med skelett i mörka rum, är hypnotisk – en nutida memento mori.

Samtliga verk skulle kunna delas in i dessa ytterligheter, trams eller yttersta skräck, någon gång båda. Som en clown – de är läskiga och tramsiga. Eva Aepplis ”Grupp om 48” mitt i utställningens stora rum är ett sådant verk, en märklig skulptur med en klunga av svartklädda gestalter, märkligt modern trots att den är från 1969.

Det är ett klokt karriärdrag för en konstnär att dö i rätt tid, antingen som helt ung då man lämnar ett tragiskt och så småningom romantiskt skimmer efter sig eller väldigt gammal, så man hunnit nöta in sitt arbete i konstvärlden. Fotografen Ralph Eugene Meatyard gjorde ingetdera, han dog av cancer vid 47 års ålder. Därför fick han inte den position inom den fotografiska världen han förtjänar. Det är glädjande att se att någon klok människa på Moderna köpt in flera av hans bilder, små, perfekt kopierade fotografier från 60-talet och 70-talet.

Av alla verk som finns med är dessa mina favoriter. Så perfektsurrealistiska! Vardaglighet kombinerat med magi och en obehaglig känsla, som i en film av David Lynch – ni måste se dem.

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com