Lättuggad LaChapelle – men Ruby ger mersmak

Dela denna artikel

konst Publicerad 5 januari 2013 kl. 04:00
  • Sterling Ruby har tidigare arbetat med graffiti. "Soft work" är hans första textila utställning.Olle Kirchmeier/Rockfoto Olle Kirchmeier/Rockfoto

  • "Vampire 72", Sterling Ruby.Photo Credit: Robert Wedemeyer 

  • "Death by hamburger", David LaChapelle.

  • "Icarus", David LaChapelle.© 2006 David LaChapelle 

  • "The Beatification: I'll Never Let You Part For You're Always In My Heart", David LaChapelle.

Christine Antaya om LaChapelle och Ruby, amerikanska konstnärer aktuella med utställningar i Stockholm.

David LaChapelle är känd för glansiga kroppar, drypande övertydlighet och iscensatta bildrum. Han diskuteras ofta i termer av djup eller yta, och den dikotomin genljuder även här, särskilt eftersom denna utställning stipulerar en resa från framgångsrik kommersiell fotograf till konstfotograf med socialt patos.

I Fotografiskas största utställning sedan museet öppnade 2010 presenteras ett komplett narrativ över LaChapelles karriär: ynglingen som flyttade till New York och bekantade sig med Andy Warhol, en karriär som eftertraktad mode- och kändisfotograf, och sedan det mer otyglade konstfotografiet.

Om Wolfgang Tillmans som ställer ut på Moderna Museet på andra sidan vattnet visar 90-talets alternativa kulturer, gör-det-själv estetik och subjektivitet visar LaChapelle 90-talets masskultur och bekanta motiv. Tillmans estetik handlar om utforskande och synliggörande av identiteter och själva fotografiet som konstform, medan David LaChapelle är fast förankrad i reklamvärldens direkta tilltal, och tar sedan med sig det glansiga bildspråket in i konstvärlden.

LaChapelle vältrar sig i detaljer, symbolik och allegorier och lånar friskt från populärkulturen och konstvärlden. Hans pietà visar Courtney Love som håller en döende modell som spelar Kurt Cobain i famnen, och i den stora tablån The Rape of Africa spelar Naomi Campbell Botticellis Venus. En mängd små narrativ att studera, lätta att ta till sig, men få av dem överraskar.

Kändisporträtten fungerar som vår tids oljeporträtt på adeln och utställningen kan följas likt en skolplansch som listar Storbritanniens kungligheter i en tidslinje. Men här följer vi populärkulturens determinanter. Till exempel Michael Jackson bredvid en supermodell som spelar madonna. Och det är just som dokument av samtidshistoria och silikonestetik som LaChapelles verk kan vara intressanta. Steget över till konstvärlden är ett snedsteg. Vissnande blomsterstilleben uppdaterade med cigarettfimpar och pillerburkar bjuder visserligen på traditionella vanitasmotiv, men kändisskapen i sig är de starkaste symbolerna för förgänglighet: påminnelser om den för tidiga döden, fallet från stjärnorna.

Bonniers konsthalls rum är fyllda av tygskulpturer på väggar och golv; smutsigt fleece och bomull som bildar kuddar, droppar och vampyrmunnar. Amerikanske Sterling Ruby nämns ofta som en av de mest betydande samtidskonstnärerna och detta är första gången han ställer ut i Skandinavien. Han har en bakgrund inom skateboard- och graffitikulturen, men studerade sedermera under konstnären Mike Kelley, vars influenser ofta märks, såsom undertoner av kaos och förfall.

Den amerikanska flaggan finns med i tygmönstret och USA är centralt. Här finns liten vördnad för stil eller rörelse, och Ruby är inte heller trogen ett särskilt medium i sitt konstnärskap. Här har Ruby för första gången arbetat med textil. ”Husband pillows” heter de stora kuddar som lånat namn och form av stora säckliknande dynor att krypa upp i som i en famn, här är de ihopsatta till objekt liggande på golvet som liknar djur eller ryggrader.

De organiska formerna går igen i hela utställningen: det är som en djungel av kroppsvätskor och väv av hängande inälvor. Trots materialvalet och den ibland lapptäckesmässiga sammansättningen är det inte hantverket som är i fokus utan snarare det massproducerade. Tyget är slitet och sorgligt; de visuellt slående och inbjudande verken avslöjar en bekant nopprighet när man kommer närmare.

Sist jag såg en utställning med Sterling Ruby bestod den av spraymålade träkuber på ett galleri i London, där var graffitiinfluenserna tydligare. Men minimalismens monoliter som han där transformerade känns även igen i några av de mer spartanska verken här; Ruby har en förmåga att få allt att hålla samman på ett sätt som betonar en sammantagen rörelse framåt.

I verken överskrids enkla referenser till konst- och populärhistoria genom att Ruby för samman en gedigen kunskap om formvärldar och modernismens arv med en precis sensibilitet när det gäller material och uttryck. Mer än att bara producera kontraster mellan bekvämt och obekvämt, bekant och obehagligt, lyckas Ruby frammana en simultanitet. Den storslagna form och vardagsbekanta tragik som slutligen framträder här är övertygande. Utställningen är både lustfylld och svår att skaka av sig.

Christine Antaya

Textförstoring

Burning Beauty

David LaChapelle

Fotografiska, Stockholm

Pågår till 3 mars

Soft Work

Sterling Ruby

Bonniers konsthall, Stockholm

Pågår till 17 mars

Kommentarer

Trafikolycka i Landskrona En personbil och en moped i kollision.

Konst/Foto

Huvudnyheter