Lyckliga horor & inkonsekvent lagstiftning
Lars Westerberg.
Man är en trött gammal sexualradikal. Petra Östergren har skrivit en bok där hon försvarar prostituerade och angriper den svenska sexköpslagen. Det är både humant och förnuftigt. Våra vanligaste debattörer kommer inte att låta övertyga sig. Men det är ändå roligt att det hon säger kan sägas.
Min trötthet beror på min osäkerhet på om det jag själv kan säga i frågan inte snarare blir en belastning än ett stöd. Brännbart är otvielaktigt ämnet och dogmatismen stark. Mats Kolmisoppi, som tog sig an boken i denna tidning (20/11), känner bävan fast han försöker hålla en saklig och balanserad linje.
Pragmatiskt är det uppenbart att sexköpslagen försämrat de prostituerades situation. Den har skrämt bort de harmlösa kunderna medan de icke harmlösa inte låter sig skrämmas. Det är nog alla, utom de mest förljugna, beredda att medge. Men argumentet är förstås att det goda är det bästas fiende. Det finns bara en lösning för de prostituerade som är en lycklig lösning och det är att sluta med prostitutionen.
Annars är det helt klart att statliga bordeller och en legalisering av prostitutionen skulle förbättra de prostituerades villkor. Skamstämpeln skulle försvinna och därmed på sikt föraktet. Arbetstiden skulle kunna regleras, riskerna för våld och övergrepp minska. Ingen betvivlar nog det. Argumentet mot är att samhället skulle ge fel signaler.
Asymmetrin i stafflagstiftningen – det är tillåtet att sälja sex men förbjudet att köpa sex – är naturligtvis en skriande inkonsekvens. Men det betyder bara att när brottet uppdagas skall säljaren vara straffri. Moraliskt gäller detsamma för båda parter, så måste man tolka samhället. Ty hur moraliskt är det att sälja saker som gör kunderna till brottslingar? Den som inte ser detta samhällets pekfinger är blind. Men i sin stora godhet och sitt djupa medlidande med dessa fallna kvinnor, tillåter samhället straffrihet.
Det finns lyckliga horor. Med största sannolikhet. Låt vara att självbedrägeri också existerar. Tendensen att rättfärdiga och försvara sina val, även när man på något plan är medveten om att man valt fel. Ändå är det djärvt att påstå att man vet bättre hur pass lycklig en medmänniska är än hon vet själv. Det är både auktoritärt och dumt att omyndigförklara sina medmänniskor i kraft av en dogm.
Det är också sant att sexualiteten kan ta sig många underliga uttryck om man tidigt i livet har blivit skadad. Det kan gälla både för torskar och horor. Men också här kan man tycka att människor bör få vara i fred med sin sexualitet. Livet är komplicerat och inte till alla delar lyckligt.
Varför skulle jag vara en belastning för mina meningsfränder? Därför att jag envisas med att tala om sexualsyn. Människor vill inte höra att de har en sexualsyn, de vill gärna tro att den är oangripbar och allmänmänsklig. Blir man för teoretisk blir människor svettiga och ser inte kopplingen till verkligheten. Men själv är jag övertygad om att den som anser att sexualitet inte bör köpas och säljas har en annan sexualsyn än den som menar att den kan det. Och att denna sexualsyn konsekvent tillämpad påverkar alla ställningstaganden som rör sexualiteten.
Ann Charlott Altstadt, en av de klokaste debattörerna, har i Aftonbladet en smart invändning. Hur rimligt är det för en utopist att tro att han kan förändra människors mentalitet? Jag vet inte, därav min trötthet. Anhängarna till en sexualsyn diametralt motsatt min har haft ett starkare inflytande och kunnat vrida klockan tillbaka. Det är kanske den enda punkt där jag är politiskt inkorrekt. Men jag är desto mera övertygad om att tiden har gått vilse. Och när samhället med sexköpslagen markerar sin moral markerar det i själva verket sin omoral och dumhet. Men tydligheten i den markeringen uppskattar jag mycket.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar