Makten över ordet
Om åsikter som inte får plats
Lars Westerberg. Två saker har kommit mig att fundera över maktförhållandena i opinionsbildningen. Debatten om Stoppa matchen är det ena. Det andra är att en ledarskribent på Göteborgs-Posten, Gert Gelotte, har fått sluta skriva om konflikten Israel-Palestina på ledarplats. Han har nämligen ändrat mening och är inte längre i fas med tidningen linje.
Inget konstigt med det så som systemet fungerar. En ledarskribent måste naturligtvis företräda tidningens linje.
Men det kan ändå ge upphov till vissa reflektioner. En är förstås att det sällan är solklart vad ett ställningstagande i en utrikespolitisk konflikt kan ha att göra med att verka i liberal, konservativ eller socialdemokratisk anda. I själva verket ser vi en betydande samsyn mellan svenska ledarskribenter. Det är ett faktum att en ledarskribent utan vidare kan byta från Dagens Nyheter till Svenska Dagbladet. Vilket inte betyder att det är falskt att varje ledarsida har sin egen karaktär. Bara att den inte är så speciell att det utesluter att den vid behov skulle kunna införliva skickliga pennor från konkurrenttidningen.
Det spelar alltså inte så stor roll om man är konservativ eller liberal, bara man är borgerlig. Och det går säkert också bra att företräda traditionellt socialdemokratiska värderingar om de borgerliga partierna bestämt sig för sådana. Att ta parti för socialdemokratin i den politiska maktkampen är däremot uteslutet. Sak samma gäller naturligtvis omvänt om socialdemokratisk press. Det går bra att ha vilka högervärderingar som helst, så länge de är ordentligt förankrade på högre ort.
Liberaler och borgerliga stöder ofta Israel. Socialdemokraterna vacklar, vänstern stöder palestinierna. Det är inte riktigt bra att maktförhållandena på det sättet färgar debatten. Fallet Gelotte säger något väsentligt. En intelligent liberal ledarskribent ändrar mening. Inget anmärkningsvärt med det, det gör intelligenta människor ibland. Eftersom de var intelligenta redan före åsiktsändringen behöver de inte ha ändrat sig i rätt riktning, intelligenta människor har ibland fel. Men det kusliga är att de utan att ha blivit mindre intelligenta inte längre kan framföra sina åsikter. I varje fall inte med den tyngd och prestige som positionen som ledarskribent innebär.
Själv har jag alltid haft svårt att ta ställning i Palestinakonflikten. Vare det nog sagt att de klassiska vänsterreflexerna: ”Tredje världen har alltid rätt!”, ”Sök underdogen och stöd honom!” inte fungerar på mig. Därför blir konflikten smärtsam och jag vill gärna se den belyst ur alla synvinklar.
Hur rimligt är det nuvarande systemet? Tidningsutgivare framställer och säljer en vara. Men bedriver samtidigt opinionsbildning. Bestämmer vilken inriktning tidningen skall ha och anställer kunniga och välskrivande personer för att företräda denna linje. Det sker naturligtvis en omfattande maktdelegering på en tidning. Det blir, kan man säga, en maktpyramid. De senaste avslöjandena om LO:s påtryckningar på Aftonbladet visar att den yttersta makten har och bör ha sina begränsningar.
Kulturredaktioner förklarar alltid att de inte är någon insändarsida, inte ens någon kvalificerad insändarsida. Det betyder att de värnar sin makt över debatten, sin rätt att styra den, och att detta väger tyngre än ansvaret för det fria ordet. Sin integritet mot påtryckningar uppifrån försvarar de efter förmåga. Men något ansvar för att låta skribenter, som går på tvärs, komma till tals, påtar de sig inte. Bättre är inte det fria ordets sällning.
En eller ett par public service-tidningar med ledarskribenter utbytta mot seriösa kolumnister som åsiktsmässigt balanserade varandra. Jag har inget bättre att föreslå.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar