Ett paradis för ateister?
Lars Westerberg. Det är konstigt med alla ateister som tar avstånd från Humanisterna och från alla former av militant ateism. Det har förstås sina orsaker. Ändå har vi ett behov av att diskutera religion. Två intressanta artiklar i Dagens Nyheter i sommar av Leif Zern och P.C. Jersild belyser detta.
Zern pekar på religionens betydelse också för ateister, att vi vore flackare och dummare om det inte fanns någon religion. Så är det paradoxalt nog. Ingen modern människa tror att Platons filosofi är korrekt. Men det är viktigt att känna till grottliknelsen. Det ger oss något inte bara som litteratur, utan också som alternativ verklighetstolkning.
Och när det gäller det religiösa språket så hamnar man som ateist i samma dilemma som när man som analytisk filosof skall översätta mellan filosofierna. Skriva om till exempel existentialisternas påståenden till sådana som är begripliga för en analytisk filosof. Sådant var jag mycket intresserad av i min filosofiska ungdom. Men jag var hela tiden medveten om att något gick förlorat i översättningsprocessen.
Jag tror det är det P.C. Jersild snuddar vid när han talar om liberala teologers aningslöshet. Naturligtvis kan man översätta de religiösa känslorna till ett vetenskapligt, psykologiskt språk. Men man kommer inte ifrån känslan av att något går förlorat. Själv har jag ofta en upplevelse av nåd, som jag i och för sig kan förklara psykologiskt.
Jersild tar upp en annan intressant fråga, frågan om paradiset. Jag tror att drömmen om evigt liv är ett mycket starkt religöst behov. Tänk på hur gärna vi vill återförenas efter döden med människor som stått oss nära. Tänk på den åldrade Ingmar Bergmans längtan efter sin döda hustru. Ändå är det ingen fråga som teologer gärna sysslar med. Kristendomen är i själva verket vag på denna punkt, talar föga om att och ännu mindre om hur. Är helvetet ett tillstånd och inte en plats, kunde himlen också vara det. Evigheten skall inte förstås som ett oändligt tidsutdräkt, säger Wittgenstein. Utan som tidlöshet. Därför lever den evigt som lever i ögonblicket. Moderna teologer är inte främmande för den tanken.
Men P.C. Jersild är arg över att fundamentalisterna missunnar honom paradiset för att han är ateist. Det gör de förstås inte. De är utomordentligt angelägna om att han skall bli frälst. De är bara övertygade om att inga ateister blir saliga. De har ju själva valt att avvisa Gud.
Visst är det konstigt. Att någon skall dömas förlustig något, blott på grund av ett försanthållande. Det är ju inte så att man hör Gud knacka, går och öppnar och visar bort honom. Man hör aldrig någon knackning. Nå, tror man inte kan man åtminstone vilja tro, sägs det ibland. Men varför skulle man vilja önsketänka? När man är helt övertygad om att det inte finns någon Gud.
Nå, för en ateist är detta inget problem. Antag att det inte finns något helvete. Då får man förbli död och uppväcks aldrig. Precis som det är om Gud inte finns. Är det inte nästan vackert med en gud som respekterar en så till det milda grad att man aldrig någonsin behöver förstå att man tagit fel.
Men såframt paradiset har någon poäng så borde detta vara ett problem för den tänkande kristne. Varför skall någon gå förlustig Guds kärlek, inte på grund av ondska, utan för det han efter noggrann prövning kom fram till ett visst metafysiskt försanthållande? Jag diskuterar inte något som är främmande för moderna teologer. Vid det senaste biskopsvalet i Lund menade en av kandidaterna att ateister inte kunde bli saliga.
Själv tror jag att den protestantiska fokuseringen på tro handlar om något annat. Det handlar inte som något så konstigt som ateister. Utan att den, som vet att Gud finns, skall förströsta på hans kärlek. Försöker man göra sig förtjänt av nåden brister man i tro. Så är det från Luther till Jonas Gardell. Ateisterna är ett särskilt problem.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar