Malmöligan slog till igen
De är sig lika. De har inte anpassat sig. Deras ryggrader har inte knäckts av medelålderns tyranni. Det är befriande! skriver Crister Enander om Malmöligans framträdande på Inkonst i Malmö i lördags.
: Internationella poesidagarna i Malmö
Tre egenskaper var nödvändiga. För det första en blixtrande och bångstyrig och bultande begåvning. För det andra det skapande kaoset, den punkinspirerade far-du-åt-helvete-attityden – kanske i grunden inte enbart grundat i punkrörelsen utan en del av Malmös själlösa själ. Det tredje och det som bar och brann var hatet, ett hat hett som kokande asfalt. Ett hat som vände sig mot ett etablerat, egoistiskt och egotrippat samhälle som under åttiotalet blev så tydligt.
SCEN.
I lördags stod sex svarta tomma stolar uppställda på ett svart golv mot en svart bakgrund på Inkonst i Malmö, det var den tjugonde och sista av Malmös internationella poesidagar. De flesta trodde säkert att stolarna skulle förbli tomma. Men ännu en gång slog Malmöligan världen med häpnad. Alla kom, även om Clemens Altgård äntrade scenen tillräckligt försenat för att den som ledde samtalet, Jonas Ellerström, hann bli en aning nervös. Men där satt de: Clemens Altgård, Lukas Moodysson, Per Linde, Kristian Lundberg, Håkan Sandell och Martti Soutkari.
Där satt dessa sex poeter som en gång lyckades med att tvinga en del av den svenska poesin att ta en ny riktning, en annan väg än den utstakade, välanpassat stilfulla och postmodernt incestuösa. Där sitter de nu tretton år sedan senast de befann sig tillsammans på en scen, mer etablerade och mognare och kanske lite tunnhårigare. Det blir ett samtal som både överrumplar och bekräftar något – något som man bara kunde hoppas på. Samtalet lever genom sin blixtsnabba humor, sitt stora och allomfattande allvar, sin ödmjukhet, sin uppkäftighet och en uppriktig ärlighet som både bränner och svider.
De är sig lika. De har inte anpassat sig. Deras ryggrader har inte knäckts av medelålderns tyranni. Det är – i sanning – befriande!
"Vad var Malmöligan?" frågar Jonas Ellerström.
"Ett slag sakta verkande virus som först nu har slagit ut", säger Kristian Lundberg. "Ett tidens lilla missfoster", replikerar Håkan Sandell. "Det som var viktigast", fortsätter Lundberg, "det var att vi ville inte in, vi ville inte assimileras."
Men det är Clemens Altgård som sätter fingret på den avgörande skillnaden, det som skiljde ut Malmöligan från alla andra lyriska strömningar som fanns i tiden och gav deras poetiska alster en alldeles egen frätande känsla av verklighetens egen råhet.
"Vi fick ta initiativet själva", säger Altgård. "Ingen skulle göra det åt oss. Vi hämtade inspiration från punkens respektlöshet. Då fanns det inte en massa skrivarlinjer där man fick lära sig att skriva något slags poesi. Det fick vi göra själva. Vi var ett gatans parlament. Vi fanns ute i verkligheten, i miljöer som andra inte rörde sig i. Det formade och påverkade vår lyrik."
"Ja, jag minns att jag hade gått ett par månader i den poesiskola som Poul Borum hade i Köpenhamn", säger Lukas Moodysson med ett skratt. "Det vändes alltid emot mig och det var nära att jag inte fick vara med i ligan på grund av det."
"Men det kanske starkaste intrycket då", säger Moodysson senare, "var att vi faktiskt slogs för varandra. Och jag menar det bokstavligen. Per Linde hjälpte mig till exempel en gång när jag höll på att få stryk. Vi stod upp för varandra."
Annars är deras minnen från den tiden lite suddiga och otydliga i konturerna, överröstade av verklighetens eget eko av protester, pilsner och politisk aggressivitet. Men till sist enas de om att Malmöligan upplöstes på galleriet "Adelgatan 5" försommar 1993. Där skulle de ha uppläsning.
Lukas Moodysson vägrar att gå upp på scenen. Han går med en kvast och sopar frenetiskt golvet bland publiken i stället. Sedan händer något. Kristian Lundberg kommer in med ett stort krucifix som han hämtat ute i kyrkan i Kirseberga. Han kommer på en cykel med det enorma krucifixet. Därefter är det lite kaotiskt. Vad Lukas Moodysson minns bäst är hur dåligt samvete han har. Slagsmål utbryter utanför. Lundberg håller på att få stryk. När Moodysson kommer ut frågar någon av de andra var i helvete han har kvasten!? Med den kunde han ju klappa till de som Lundberg slåss med. Men Moodysson, den klanten, har glömt kvasten. Det har plågat honom sen dess. Nu, tretton år senare, får han förlåtelse för försyndelsen.
Så minns det alla unga poeter. Stå utanför etablissemanget, stanna på gatan och ha alltid en rejäl kvast med er för att slå hela världen med häpnad!
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar