Teater: Temperance
Teater: Temperance
av Staffan Göthe
i nybearbetning för Stockholms Stadsteater av författaren
Regi och scenografi: Rickard Günther
Kostym: Peter Holm
Ljus: Ljubica Guillemaut
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Medverkande: Lena-Pia Bernhardsson, Lars Lind, Johannes Bah Kuhnke, Christer Fant, Lena Nilsson, Maria Salomaa, Joakim Gräns och Jonas Falk.
Stockholms Stadsteater, Klarascenen
spelas 15/8—20/9, hade premiär under Stockholms kulturfestival
SCEN.
I Kiviks utkant vid landsvägen ligger ett öl- och matställe, på 70-talet det enda kvällsöppna i trakten, med det träffsäkra namnet Pomona Inn. Inne i samhället ligger värdshuset som påstås ha haft en lapp på dörren i forna dagar med texten: LUNCHSTÄNGT. Jag kommer osökt att tänka på dessa inrättningar under premiären till Staffan Göthes nyarbetning av Temperance. Fast Temperance ligger i Norrland, i en bygd där människor stannar ofrivilligt och där drömmarna om flykt utgör luften som inandas.
Temperance är den självklara lokalen för begravningar och bröllop, det är här man samlas vid högtider som får kyrkoherden att blomma upp. Stället innehas av psykoterapeuten Anna Carin (Lena Pia Bernhardsson spelar henne med övertygande energi), en kvinna med hjärtat i Paris, och hennes lealöse son Martin (Johannes Bah Kuhnke). Här finns också "hjälpfrun" Fred (outsägligt roligt gestaltad i bästa Keatonanda av Christer Fant). Som barn mobbades han av Björn Cervieng (spelad av Lars Lind i en tung och övertygande prestation). Han är en f.d. idrottsman, en dalad megastjärna, bror till Anna Carin.
Björn har linkat sig fram till barndomshemmet Temperance 12 kilometer till fots med tungt bagage och fötterna är täckta av skavsår. Han som först säger att han bara ska stanna en natt blir kvar forever. Han är förljugenheten personifierad. "Så fort man kände nånting positivt, desto kärvare skulle man låta", som han själv förklarar saken.
Rickard Günther har valt att leka med bord och stolar som scenografiskt stoff -- de blir till hus, berg och branta backar -- och ljussättningen bryter av det spartanska med projicerade texter som till exempel Zinksundsstugan eller November December för att beteckna plats eller tid vid scenbytena. Det är enkelt, lekfullt och tablåerna avlöser varandra i ett drama som utgörs av människornas möten i en bortglömd vrå i världen. Även musiken har en plats i Temperance, som både stämningsskapare och illustration.
Här finns också Martins tjej Deborah Kransmo (Lena Nilsson) som gjort karriär med egen lokalradio där hon med tårdrypande vibrato vädjar om lyssnarnas omsorg om jordelivet. Till Temperance kommer också Gunilla (Maria Salomaa) som också hon vill göra karriär och som likaså flirtar hejdlöst med männen omkring sig. Hennes man, skånske Janne (Joakim Gräns) är en nolla som gått igenom Handelshögskolan men bara är intresserad av taskiga filmer. Obetalbar är hans och Gunillas scen där de befinner sig i mobiltelefonkontakt, hon på hemmaplan och han på någon playa ute i världen, och de försöker se varandra på sina små skärmar. Han försöker skicka bild från kalsongens inre men det blir bara mörkt i Gunillas mobil.
Men Deborah är den som gjort tunga erfarenheter med både knark och misslyckade förhållanden. När hennes f.d. Björn Cervieng återvänder hem gungar hennes tillvaro. Men Björn (eller "Nalleballe" som hjälpfru Fred nänns kalla honom) är marinerad av alkohol och går djupare och djupare ner sig tills han äcklar sig själv. Syrran har flytt fältet och sadlar om i Paris. Här går de kvarvarande och har inget annat för sig än att supa och försöka stjäla varandras partners.
Göthes tonsäkerhet och skärpta blick för det paradoxala hos människor gör Temperance till en klar sevärdhet. Detta handlar om landsbygdens instängdhet, en doft av både fotsvett och ljummen bananlikör och så drömmen förstås, om det där långt, långt borta. Det är både igår och idag, det är kinakrog och det ska bli modern buffé, det är Kubaresa men inga utlandsfödda svenskar i samhället där Temperance ligger och där Vanföreanstalten blivit Friskis och Svettis.
Temperance är en välspelad pjäs full av ömhet för små skitstövlar.
Lisa Berg Ortman
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus