Hamlet på hemmaplan

Hamlet har kommit hem till Kronborg i en uppsättning där Lars Norén prövar olika förhållningssätt gentemot Shakespeare. Det mest intressanta i den är språkbehandlingen, skriver Björn Gunnarsson, som förbryllad lämnar en omtumlande och mästerlig föreställning med en känsla av svävande oro.

SCEN. Dunkla skyar drar över fullmånen. Kronborgs spiror avteckar sig mot ett pestgult höstdis över Öresund. Är det någon natt som vålnaden ska rassla illavarslande med kedjorna på slottets vallar är det denna. Men inne i Dansesalen bjuds det inte på suggestionsteater. Starka känsloillusioner stundtals, men de framförs via språket och scenisk, fysisk kroppsnärvaro, inte via yttre rekvisita eller effekter. Tvärs över scenen får en mur bilda en gräns med luckor och öppningar: gränsen mellan det förflutna och det kommande, delningen mellan det uppenbara och det fördolda, det incestuöst bortträngda och det rättfärdiga, lögnen och sanningen. Givetvis också mellan galenskap och förnuft. Vill man kan man i scenografin se en nyckel till hela Lars Noréns tolkning av Hamlet: det är en pjäs om gränsen.

Hamlet utspelar sig i mellantiden, före nu men efter då. Muren är också gränsen mellan hämnden som abstrakt idé eller moraliskt bud, och dess förödande reella konsekvenser. Det talas om speglar på flera ställen i Hamlet, och muren är också en spegel, där publiken ser sig själv i förmörkade versioner; påminnelser om mörket inom oss. Den nutida Lars Norén är en svartvit teaterkonstnär. ”Terminal”, ”Krig”, ”Lille Eyolf” – i de senaste årens uppsättningar har färgskalorna rört sig från djupt svart till skarpt vitt, med gråtoner inemellan.
I ”Hamlet” är det bruna nyanser, i dräkterna och i den underbart vackra, snidade renässansdörr som bildar en naturlig ingång genom scenens bakre vägg. Antagligen är hela arrangemanget med extremt långsträckt scen och publikgradäng valt utifrån denna dörr. Illusionen åstadkoms i språket och mimiken, särskilt hos David Denciks Hamlet.

Det är något speciellt med Noréns samarbete med unga manliga skådespelare, som ännu inte hunnit fastna i stela manér. Han laddar dem med absolut, avspänd närvaro, och avladdar dem samtidigt all falsk anspänning. Dencik är en metod-aktör vars skicklighet tillåter honom att både upprätthålla rollen och hålla distans till den, en distans som gör det möjligt att blinka till publiken emellanåt. Lo Kauppi är raka motsatsen, en skådespelare vars blixtrande, uppfordrande intensitet kommer direkt ur personligheten. Det är mellan dessa båda som Noréns Hamletuppsättning har sina mest laddade stunder.
Annars är det som om Norén prövar positioner, förhållningssätt gentemot Shakespeare. Ibland ironiskt, med distanseringsgrepp. Någon gång teaterhistoriskt vördnadsfullt, ibland med omtagningar som markering av något väsentligt. Ensemblen fungerar på flera ställen som ett slags grekisk kör, till exempel i att vara-monologen, som framförs unisont. Därmed pekar Hamlet tillbaka på sin antike anfader Orestes. Vid andra tillfällen blir denna kör ett slags symbolmarkör, som med mimiska gester understryker stämningslägen och dramatiska händelser. Iso Porovic Balkanbrytning tillför förvisso hämndetemat en särskild nutidskoppling.
Men annars har hans Claudius märkligt få dimensioner, han presenterar makten och därmed nog. Per Burell gör en Polonius som är ännu tråkigare än vanligt, men briljerar när han gör dubbla roller som de båda dödgrävarna. Här finns också en Beckettblinkning eftersom huvudbonaden är plommonstop.

Det mest intressanta med mötet mellan Norén och Shakespere är emellertid språkbehandlingen. Hamlet själv är Noréns pojk, det är i hans mun som de nyskrivna passagerna läggs, och det är uppenbarligen kring honom som regissörens förståelse koncentrerats. Till honom och till Ofelia: kvinnan, ungdomen och kärleken är hämndens stora offer. Så som romantiker i alla tider har tolkat Hamlet. Norén lägger förstås ett särskilt fokus på scenerna med skådespelartruppen. Hamlets instruktioner, det avspänt naturliga i kontrast mot det tillgjort melodramatiska, får en metateatral innebörd när kontrasteringen tar omvägen över Noréns minimalism. Avspänt och humoristiskt, exalterat och uppdrivet, distanserat och stiliserat är några av de positioner som Norén prövar. Han leker med Hamlet och mäter sig – lika lekfullt – med Shakespeare. Men han tar också grundkonflikten, den mellan lögn och sanning, på yttersta allvar. Detta är självfallet metateater; att både bygga upp illusionen och peka ut dess verkningsmedel. Samtidigt är det bitvis lika hudnära och oavvisligt berörande som någon sociologisk Personkretspjäs.
Ingenting illusterar växlingarna bättre än tempot och tonfallen. Ibland är replikåtergivningarna rabblande, som om man bara pliktskyldigt vill stressa igenom den shakespeareska retoriken. Man återger pjäsen, spelar den inte. Sedan kan växlingen ske till ett stil-läge som gör Hamlet absolut samtida, eller absolut tidlös. Ibland är betoningen så stark, fastän volymmässigt lågmäld, att man naglas fast av den poetiska sensibiliteten.

Det finns en knyckighet i uppsättningen, som nog avslöjar att mötet mellan Norén och Shakespeare är oavslutat: här gäller inte den mycket bestämda och entydiga konstnärliga vilja som präglade Ibsenuppsättningen häromåret. Då och då lägger Norén in knackningar på publikens panna, taktslag för att bryta förförelsens motståndslösa locktoner. Den lätta, lekfulla dirigenthanden, som förvisso inte undviker tragikens tyngd, kan ibland bli en aning nonchalant, eller kanske snarare disträ.
Kanske är det också ett utslag av positionsprövandet att detta är den mest ojämna, individualiserade Norénensemble jag någonsin sett. Från Lil Terselius Dramatenteatrala Gertrud, till Kauppis gripande intensitet och Denciks suveräna behärskning. Det går bra att skrika ut kritikerklychor som ”mästarmöte!” och ”oförglömligt!”. Men så enkelt är det inte. Noréns Hamlet efterlämnar en känsla av förbryllelse: en svävande oro, en blandad lycka, beröring och avstånd i omedelbar närhet av varandra, mångskiktade intryck. Den är fulländad på ett långt ifrån motsägelsefritt sätt.

Björn Gunnarsson bjorngunson@hotmail.com