Underhållning - inte politik
Malmöteatern Institutets projekt "The Rise and Fall of the Roman Empire" har bestått av fem föreställningar denna vår. Varje uppsättning har endast framförts en gång, alla har de väckt starka reaktioner. Malin Krutmeijer har sett den avslutande delen "Allting går under – civilisationens död" som spelades i lördags.
Bildmaterial
Foto: Tove Pils
Allting går under – civilisationens död!
Av: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson
Medverkande: Åsa Widéen, Nils Granberg, Iggy Malmborg, Malin Buska m fl
Musik: Andreas Catjar, Erica Li Lundqvist
Institutet, Malmö
Spelades 17/5
TEATER. Allting går under – civilisationens död! blev en storslagen final för Malmös mest omdiskuterade teaterprojekt på många år. Institutet avfyrade en romersk katapult – en riktig, jättestor, nytillverkad – mot Teatr Weimars lokaler i det K-märkta huset mittemot. Bara en fönsterruta gick lite sönder, men det var rätt mäktigt i alla fall.
Vad Institutet verkligen har lyckats slå hål i är muren mellan scen och publik. Det kostade tid och ömsesidig möda, och tyvärr 290 000 kronor i stöd, som Malmö kulturnämnd fegt dragit in efter rapporter om S/M, fylla och en upprörande brist på konstnärligt uppror. Men resultatet är något annat än de där charaderna man ser på teatern, som brukar gå ut på att skådisarna helt enkelt spelar i sidogångarna eller från platser på första bänkraden.
Här befolkar publiken det stora, kakelklädda golvet in till det oavgränsade scenrummet, och verkar faktiskt känna sig betydelsefull. I Gladiatorernas uppror stal folk manus och bar ut en skådespelare på gården, förra föreställningen utmynnade i tårtkrig. Upphör teatern att vara teater bara för att publiken inte sitter still och begränsar alkoholintaget till pausen? Hur hanterar man att vara beroende av privilegierna makten ger just för att kunna kritisera makten? Sådana frågor har Institutet ställt.
I sista föreställningen är det allmän partyatmosfär från början, med rökmaskiner, suggestiv musik och skådespelare i gasmasker. Analogin med Romarrikets upphörande 476 e.Kr är ansträngd, men projektutvärderingen som teaterfolket gör i soffgruppen mitt i rummet är hursomhelst underhållande. Den sker efter manus med utvikningar. Roligast är när en man ur publiken får läsa upp åsikter som att jag älskar bidragsgivarna som gör detta möjligt. Till makten utses de som inte diggat Institutet: kulturnämnden och Sydsvenskans kritiker Fredrik Pålsson, vars recension av den första föreställningen indignerat citeras för femtioelfte gången. Anders Carlsson (regi) och Ludvig Uhlbors (manus) har bra ömma tår för att vara så intresserade av smärta.
Det är de, nämligen. Teater = SM, SM = teater står det på Institutets hemsida. En övertydlig bild för teaterns omöjliga position: Pålsson och kulturnämnden fjättrar och piskar Carlsson för att han inte är upprorisk och fri nog? Deras manifest innehåller också formuleringar som det är smärtan som undervisar människan, och då är vi plötsligt i Hans Scheike-land. Mycket riktigt pågår små S/M-shower här och var, förutsägbart nog med unga kvinnor i huvudrollerna.
Den diffusa agendan har triggat ett slags exhibitionistisk frälsningsstämning, fotoblixtar haglar i lokalen, jag hör att man måste nog ha varit med hela vägen för att verkligen fatta. Att i orgien – sanningen? Tillåt mig tvivla. På botten av smärtan finns bara den sanning du själv uppfinner. Jag ser ingen undervisning eller politik här. Jag ser underhållning, kanske religion.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus