Tonrent om försoning
Bildmaterial
Death and the Maiden
Musik: Jonas Forssell
Libretto: Ariel Dorfman
Dirigent Thomas Söndergaard
Scenografi: Bengt Gomér
Koreografi: Lotta Lagerström Dyrssen
Regi: Åsa Melldahl
I rollerna: Erika Sunnegårdh, Joseph Wolverton, Fredrik Zetterström, Malmö operakör
Malmöoperan
Spelas till och med 26 oktober
OPERA. ”Tiden gör fånar av oss alla”, sa matematikern och science fiction-författaren E.T. Bell. Citatet kändes träffande i lördags, när European Social Forums stora demonstration försenade urpremiären på Jonas Forssells opera Death and the Maiden. Att stå på operans balkong tillsammans med festklädda champagnedrickare och se på ett sjutusen man starkt demonstrationståg över ett halvdussin polispiketer var ur personlig synvinkel en absurd upplevelse, inte alldeles utan skamkänslor.
Men den personliga känslan av obehag blev snabbt allmängiltig. Ironin i Ariel Dorfmans berättelse om ett tortyroffer, som via slumpens vägar återser sin plågoande och beslutar sig för att utkräva hämnd, bakom en vägg av poliser var knappast bortkastad på någon. I synnerhet som föreställningen hade intensiteten och närvarokänslan som hos en mardröm.
Inledningen är ett litet mästerverk, en konkretistisk bild av en revolution med explosioner, sirener och klampet av kängor. Därefter går ridån upp och ett modernt vardagsrum med stora panoramafönster uppenbarar sig.
I ett hörn kurar Paulina Salas ihop sig och försöker stänga ute rösterna från ”los desaparecidos”, de som försvunnit under diktaturen. De har jagat henne sedan hon själv torterades och våldtogs i militärdiktaturens källare till tonerna av Schuberts stråkkvartett ”Death and the maiden”.
Strax kommer hennes man Gerardo hem tillsammans med Roberto Miranda, en läkare som plockat upp Gerardo när dennes bil brutit samman. Paulina känner igen Miranda som den som ledde tortyren och tillfångatar honom för att tvinga fram en bekännelse.
När Polanski filmatiserade Dorfmans pjäs gjorde han den till ett realistiskt kammardrama. I operan har Dorfman och Forssell valt en annan väg. Kören, ett av Malmö operas starkaste kort, är ständigt närvarande som ”los desaparecidos” i bleka kläder och masker.
Paulina eskorteras av fyra män i frack, musikerna i Schuberts kvartett. De hallucinatoriska dragen speglar inte bara Paulinas anfrätta psyke utan också den stämning av rädsla och försiktighet som råder i det namnlösa latinamerikanska landet. Gerardo arbetar för den nye demokratiskt valde presidenten, men friheten är ömtålig, när som helst kan militären återta makten. Paranoian kryper längs väggarna i parets villa.
Jonas Forssells musik kommer inte att hamna på samlingsplattor över samtidens stora arior. Strofer ur de fyra satserna i Schuberts kvartett används i tur och ordning i operans fyra akter, tydligast i andra akten. Annars är musiken eklektisk. Komplexa rytmer och svårläst harmonik alternerar med vackra sånger, såväl västerländska som sydamerikanska.
Det är svårt att inte fastna för Paulinas Schubert-inspirerade monolog där hon frågar sig varför alltid de goda måste visa återhållsamhet när det slutligen blir dags att straffa ondskan. Men i stort ligger musiken sparsamt i bakgrunden.
Svårsjungna recitativ och solostycken svävar ovanför ackompanjemang som ofta mest fungerar stämningsskapande. Släktskapet med teaterstycket är påtaglig, stycket utgörs till stor del på tonsatt dialog.
Det är ett fruktansvärt stycke dramatik och Malmö operas uppsättning tar vara på varje liten nyans. Bara bondingen mellan Gerardo och dr Miranda i slutet av första akten känns lite fånig, lite alkohol får dem att fnissa plattityder om manlig gemenskap och kvinnor som två skolpojkar som hittat snuskiga tidningar i skogen.
Det danska underbarnet Thomas Söndergaard ska enligt programmet ha en konsert i Helsingborg inplanerad framöver. Missa den inte!
Bengt Gomérs scenografi, som innebar att kören huvudsakligen befinner sig långt bak på scenen, kan inte ha gjort dirigenten Söndergaards arbete lätt. Trots det är hans kontroll över Malmö operaorkester suverän, även i de rytmiskt svåra partierna.
Erika Sunnegårdh, askungen som bytte livet som servitris mot ett som firad operastjärna vid 38 års ålder, gör en fantastisk insats. Hennes tolkning av den skadeskjutna Paulina måste bli klassisk, något för andra dramatiska sopraner att försöka leva upp till såväl röst- som skådespelarmässigt.
Att hon hanterar sina höga partier med kraft och säkerhet är väl knappast förvånande, i de registren ligger hennes styrka. Men hon tar sig också förbi de långa passagerna i det lägre mellanregistret med glans, trots att de egentligen ligger för lågt. Skicklig andning och ett smart utnyttjande av de dramatiska möjligheterna, där till exempel viskningar och pratsång ersätter sången gör att hon aldrig låter ansträngd.
Det är dock Åsa Melldahls regi som får allt att falla på plats. Hon gör ”Death and the maiden” till kammardrama, skräckfilm, thriller och saga. Den är påkostad utan att bli vräkig, trovärdig utan att bli programmatisk och fantastisk utan att bli barnslig. I början på nästa år har Malmö opera nypremiär på den avskalade ”Dead man walking”, också det en berättelse om skuld och försoning. Och medan de två styckena skiljer sig ganska markant från varandra är de både operor från 2000-talet. De visar att modern opera både kan vara angelägen och njutbar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus