Så lite att säga...
Teatralitet är ett besvärligt begrepp. För naturalisten är det ett skällsord;
värsta sortens onatur och tillgjordhet. För formalisten är det ett
hedersord; teater är teater och kan aldrig vara verkligheten bortanför
scenen.
Bildmaterial
Pia Niemi och Rafael Pettersson i Institutets nya pjäs "Operation Cykelhjälm".
Operation Cykelhjälm
Institutet
Av: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson Scenografi: Maria Stiernborg I rollerna: Rafael Pettersson, Pia Niemi
Spelas på Inkonst i Malmö till och med den 5 april.
TEATER. Så vad kan då Institutets Anders Carlsson mena när han i programbladet till nya uppsättningen Operation Cykelhjälm säger att han re-teatraliserar? Ja, möjligen att han anser att Institutets
beryktade Romarrike-svit var anti-teatral, i bemärkelsen tomma gester som förökte utplåna varje ansats till medvetet sceniskt tecken. Men det om något är väl teatralt. Avantgardets chica viftande med låg smak och meningstomma utspel.
Scenbilden i "Operation Cykelhjälm" är åtminstone spännande. Publiken är bänkad i korsform, och spelet försiggår i korsets armar på äkta mattor. Mattornas ursprungsland Afghanistan är av viss betydelse för historien. Runt spelplatsen åker skådespelarens rekvisitabyrå på en liten cirkelrund järnväg. Det är fräckt. Mot fonderna projiceras video, dels som motpart till spelet på den korsade scenen, dels som illustrativt dataspel, typ "World of Warcraft".
Rafael Pettersson som agiterad skådespelare vankar av och an i gångarna mellan publikstolarna, handhälsar sig igenom hela publiken, och torkar omsorgsfullt av händerna med en våtservett. Det är den mest träffande kritik av performancekonstens schizziga dubbelmoral jag sett. Bort med fjärde väggen men för fan, kom inte för nära och inga bakterier! Sångerskan Pia Niemi sjunger arior, recitativ och visor, medan hon agerar postsovjetisk dominatris med uniformsmössa och pistolhölster. Det finns fragment av en berättelse i föreställningen, en försvenskning av "Apocalypse Now", med svenskar i Afghanistan som hjältar. Upplägget är en inte helt okänd satirisk-retorisk figur: Sverige som ordningsfascismens, trygghetsnarkomanins och det logiska förnuftets stamort på jorden.
Dessutom är det svenska deltagandet i Afghanistan en revanschistisk kompensation för att feminismen har kastrerat den svenske mannen. En re-maskulinisering, med andra ord. Tyvärr är det Ludvig Uhlbors som har författat texten – vars utgångspunkter inte saknar grovsatiriska poänger – och därmed landar alltsammans i samma puerilfreudianism som vanligt.
Kuk och knulla, kuk och knulla. 15-åringen fnittrar och 50-åringen tittar på klockan och tänker att man slösar bort hans tid. Vad synd att ha så extremt goda och nyskapande sceniska idéer, och ha så extremt lite att säga.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus