Dödligt roligt!
Absurdisten Eugene Ionescus pjäs Dödens triumf
från 1970 ingår knappast i standardrepertoaren på stora teaterscener.
Däremot är den relativt populär som amatörteater och som elevpjäs både på
gymnasier och på teaterhögskolor.
Bildmaterial
Ida Löfholm, Ellen Hennig, Daniel Nyström och Caroline Söderström i "Dödens triumf".
Torbjörn Lindberg och Ingrid Meling Enokson.
Dödens triumf
av Eugene Ionesco
Översättning: Monika Andersson
Regi: Rickard Turpin
Scenografi: Sören Brunes
I rollerna: Nils Dernevik, Anna Granqvist, Ellen Hennig, Torbjörn Lindberg, Ida Löfholm, m fl
Spelas på Bryggeriteatern till och med den 24 maj
teater. Antagligen för att den erbjuder en enorm frihet att utforma scenerna efter eget tycke: originaltiteln lyder "Jeux de massacre", och detta massakerspel erbjuder verkligen möjligheter att spela ut och pröva alla tänkbara scenkonstkompetenser.
Teaterhögskolan i Malmö och regissören Rickard Turpin tar ut svängarna rejält i avgångsklassens uppsättning vårterminen 2009. Sören Brunes scenografi är också pedagogisk, med textade angivelser på dekorstycken vad de ska föreställa: torg, gata, bar etcetera. Pjäsen kallas även "l'Épidémie", eftersom dess ramhandling är en oförklarlig och dödlig pest som drabbar en liten stad. Grundtemat är en svidande parodi på den teatrala döden och tragedins högtidliga, ädla lidande, och "Dödens triumf" lär ha flest dödsscener av alla kända pjäser. Folk dör som flugor, med andra ord.
Ionescos vanliga kritik av totalitarismen, hans moraliteter om mänsklig egoism och kortsynthet, hans förakt för trygghetsnarkomani och social arrogans är här vanligare än vanligt. All mänsklig strävan (och den är svår) är politiska fiktioner och sociala fantasier för att undslippa döden. Temats något självklara artikulation kan vara en orsak till att pjäsen inte räknas till absurdismens klassiker. När världen blir absurd blir absurdismen normalitet.
Men Turpin sörjer inte över detta utan gör med glatt humör föreställningen till en blixtrande kvick metateatral kavalkad av teaterstilar, både genre- och spelmässiga. Man kan göra en lång katalog över alla gestaltningsformer som passerar revy i mycket högt tempo: amatörteater, samtidsopera, vaudeville, buskis, stiliserad absurdism, publikimprovisation, akrobatik, clowneri, dålig svensk polisserie på tv, levande marionetter och kasperdockor, groteska medeltida karnevalsgycklare, mim, splatter, naturalism, expressionism, surrealism, patetik och slagsmål, överspel och underspel. En damkvartett av Filippa Bark-typer sjunger "Jag vill tacka livet". Här finns till och med ett litet avsnitt med parodisk streetdans.
Det är många scener som är fruktansvärt roliga. Men roligast, och skickligast, är den musikteaterparodi som börjar som wieneroperett och slutar som Broadwaymusikal. Som alltid förundras man över den fantastiska energi och spelglädje som teaterhögskoleelever visar, och undrar vart den tar vägen ute i det seglunkande teaterlivet. Skådespelarna jobbar som djur, och förvandlas också till djur i en scen. Alla scenövergångar (de är många!) är förunderligt smidiga, så vitt jag kan se är det ingen som missar under den tre timmar långa showen, och den dråpliga humorn kommer alltid till sin rätt. Gå och se, den som har möjlighet. För roligare än i "Dödens triumf" blir det inte på Malmös scener vårsäsongen 2009. Detta är teaterrejv. Det är absurt, men sant.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus