Oss prinsar emellan
Björn Gunnarsson var på plats när Jude Law och de andra engelska West
End-stjärnorna tog uti med pjäsernas pjäs på platsen där allt en gång
utspelade sig.
Bildmaterial
Hamlet
av William Shakespeare
Regi: Michael Grandage
Medverkade: Jude Law, Gugu Mbatha-Raw, Alan Turkington, Matt Ryan, Harry Attwell, Geraldine James, David Burke, Kevin R McNally, Ron Cook, Ian Drysdale, Peter Eyre, Jenny Funnell.
Donmar Warehouse, gästspel på Kronborg, Helsingör
Spelas till och med 30.8
Teater. Det är minsann inte varje dag man ser en äkta prins av Danmark sitta och betrakta en föreställning av Hamlet. Men kronprins Fredrik på första raden ser ut att uppskatta skådespelet.
Så är det också den brittiska skådespelarkonstens kronprins som agerar den olycklige kollegan från fornhistorien. Och det gör han utmärkt: Jude Law är en avslappnad men ändå intensiv, närvarande, plastisk och smidig Hamlet.
Man kan förstås bli lite misstänksam med en megastjärna i teaterhistoriens tyngsta manliga huvudroll. Men Law ger Hamlet ett pojkaktigt tilltalande ansikte, och en mycket god variationsbredd mellan rationell kyla och komisk galenskap, mellan replikelegans och fysiskt utspel. Annars kan årets Sommar-Hamlet få en att fundera lite över brittiska teatertraditioner.
Donmar Warehouse är vad vi i Sverige skulle kalla en institutionsteater, alltså offentligfinansierad högkultur. Många klassiker rullar ännu över tiljorna i West End, och man anar att den postdramatiska teaterns sabotage fortfarande väntar på sitt stora genombrott. Uppsättningen bjuder följaktligen inte på speciellt många regimässiga överraskningar eller nydanande tolkningar. Texten står förstås i centrum. I England kan man nog fortfarande inte peta på Bardens bevingade ord. Här stryks ingenting, monologernas alla utvikningar finns med. Till och med Fortinbras (Alan Turkington) något överflödiga anländande i epilogen är kvar.
Spelet är känslosamt, ibland med lätt melodramatiskt darr på stämman. Jag sitter nästan och blir full i skratt av överspelet, när jag upptäcker att det också finns ett medvetet parodierande här och var. Framför allt hos Ron Cooks Polonius. Det är som om skådespelaren vill upprätta rollfigurens rykte: kanslern är ju ständigt ansedd som en oförbätterlig tråkmåns och moralistisk paragrafryttare. Än bättre är Cook som cockneytalande, respektlös gravgrävare, med blinkningar både åt publiken och åt medspelarna.
Rollistan har fler namn kända från film och teve. Men Geraldine James mästerskap ser man tyvärr inte mycket av, eftersom hennes Gertrud är ovanligt tillbakadragen och oaffekterad. Desto mer framträdande är Gugu Mbatha-Raws underbara Ofelia. Hon får sjunga Ofelias avskedsord, vilket är föreställningens enda verkligt avvikande regigrepp.
Det är också enda scenen under tre och en halv timma där det galna danska familjedramat blir gripande på riktigt. Scenbilden är renskalad och svart. Det känns som 1980-tal, med rå svartmålad betong som ett proscenie som antyder palatset. Väktarna bär vad som liknar sovjetiska uniformsrockar. Horatius (en något otydlig Matt Ryan) har svart skinnpaj och Claudius (en stel Kevin R McNally) tycks bära partiuniform.
Skådespelartruppen är dock helvit, en symbolisk hint om de enda oskyldiga, som yttrar sanningen. Duellen med Laertes känns autentisk. Här har vi skådespelare som fortfarande – antagligen obligatoriskt – tränar fäktning.
Men behållningen är, förutom Ofeliagestaltningen, faktiskt Jude Laws publikinriktade tilltal över rampen.
För övrigt är det inte så himla imponerande. It´s a bit stiff, actually.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus