I väntan på orden
Åsa Moberg skakas och rörs av Hans Polsters gestaltning av en liten människas livsminnen i Stumpens Beckettuppsättning.
Krapps sista band
Samuel Beckett
Regi: Eivind Andersen
I rollen: Hans Polster
Stumpen-ensemblen
Folkets Hus, Helsingborg
Spelas helger till och med 15 november.
Teater. Den som trodde att ord är det väsentliga på teaterscenen rekommenderas ett besök på Stumpen-ensemblens uppsättning av Krapps sista band, en av Nobelpristagaren Samuel Becketts mindre kända pjäser. Där framställer Hans Polster i rollen som Krapp något som känns som ett livs tystnad, i effektiv regi av Eyvind Andersen.
I denna icke-insmickrande föreställning behärskar den ensamme Krapp scenen med sin samlade bitterhet och saknad, en saknad så stor att inga ord räcker. Det blir tydligt när han lyssnar på band där han försökt tala in berättelsen om sitt liv. Han personifierar den kontaktlöshet som är Becketts specialitet och som är lika påtaglig när huvudrollerna är två, som i hans mest kända verk "I väntan på Godot".
Man vet inte vad som händer, eller inte händer. Det är själva tomheten som fascinerar. Hans Polster är avskräckande vitsminkad och riktar en rödkantad tom blick mot publiken. Han låser upp sina små lådor och tar fram den ansenliga mängd kassettband där han försökt dokumentera sitt liv. Bara ett tycks innehålla ljud.
Krapp äter. Bananer. Jag hade ingen aning om att bananer kunde vara så motbjudande. Och dricker. Alkohol, men den intas avskilt, så att endast ljudet hörs. 40 procent av hans vakna tid tillbringades på lokaler med rättigheter, hör Krapp sig själv säga på bandet.
Fast det tvivlar åskådaren på, så mycket mänsklig gemenskap kan denna figur omöjligt ha upplevt. Man tvivlar också på existensen av den kvinna som i drömlika fragment antyds på bandet. Fanns hon? Fanns den lilla båten där han påstår sig ha legat ovanpå henne, fanns solskenet och sommardagen där detta skulle ha utspelats?
Scenens svärta är verkligheten. I tystnaderna mellan dessa minnesfragment från ett händelselöst liv uppstår frågor. Vad ger mig rätt att skratta? För då och då brister publiken ut i skratt inför den totala intighet som strömmar ur herr Krapps lilla bandspelare. Vad ger oss rätt att döma ut hans minnen? Skulle mina egna vara bättre?
Plötsligt får han ett utbrott mot all världens ondska: Allt, all svält, allt frosseri genom seklerna! Om det, eller kanske något annat, har han skrivit en bok. 17 exemplar sålda, varav 11 till reducerat pris till allmänna länsbibliotek, meddelar han och konstaterar: Jag håller på att bli berömd.
Hur lite kan man fånga av ett liv? Och hur mycket bortkastad möda av samma slag pågår överallt, hela tiden? Vad tjänar allt bloggande om intagna måltider och mänskliga möten till, eller allt fotograferande? Allt blir belyst i ett nytt, ödsligt futtighetsljus av en föreställning som denna.
Ensemblen har sitt namn efter den första föreställningen, då man för snart tio år sedan gav "Stumpen – en uteliggares äventyr" av P C Jersild på Stadsteatern, i samband med en konferens om hemlöshet. Sedan dess har Helsingborgs enda fria teatergrupp mirakulöst levt vidare i samarbete mellan professionella och hemlösa.
Becketts enaktare kompletteras med en andra akt med smakprov ur en kabaréföreställning och den kommande satsningen "Tyckte jag hörde hundar" av Henning Mankell, som ska uruppföras i januari-februari 2010. Nu erbjuds olika smakprov. Den laddning som fanns i scenen mellan modern Anna och hennes dotter Elisabet gav mersmak, i synnerhet genom Tea Kemppainens intensitet i rollen som hatisk dotter.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus