Briljant Carmen
Björn Gunnarsson fängslas av Kajsa Giertz uppsättning av Carmen på Intiman i
Malmö. En föreställning som ställer frågan: Vem är jag när jag älskar?
Carmen – ett kammarspel om kärlek
Fritt efter Georges Bizet
Regi och koreografi: Kajsa Giertz
I rollerna: Tom Ahlsell, Sara Ekman, Lindy Larsson, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist, Marianne Mörck, Anders Ortman.
Intiman, Malmö
Spelas till och med den 15 december
--
Scen. Det är över redan när det börjar. I öppningsscenen till Kajsa Giertz melankoliska men också trotsigt envisa version av Carmen är alla medverkande Carmen, med dolken i hjärtat. Sven Dahlbergs scenrum är svart som aska: den ödesdigra passionen har brunnit ut.
Föreställningen har föga förvånande en identitetspolitisk tolkning. Utropet ”C’est moi!” vid varje rollfigurs entré blir ironiskt vinklat, eftersom varje rollfigur är dubblerad, ibland i många upplagor. Personlighetsdrag är mångfaldigade med hjälp av olika aktörer, och speglar varandra inom samma rollfigur.
Att bli sig själv kan innehålla många motstridiga valmöjligheter. Här finns en ung och en äldre Carmen, en sjungande Carmen och en dansande, flera manliga Carmen och flera kvinnliga. Likaså är José och Escamillo många.
Och frågan de ställer sig – Vem är jag? – ska framför allt uttolkas som Vem är jag när jag älskar? Slutorden är en plädering för friheten och rätten att vara vem som helst i kärleken, att vara trogen eller trolös men fortsätta söka kärleken även om den bara lämnar sot, aska och död efter sig.
Kärleken är lite röd ibland, men för det mesta svart. Historien är cyklisk, den börjar ständigt om när den är över. I ett postdramatiskt rent scenrum a la Frank Castorf, med ensemblen uppflugen på stolar på vägen, och med strålkastare som mest belyser sidledes och ut mot publiken, skapar Kajsa Giertz en enhet mellan talteater, opera och dans. I konsekvens härmed består ensemblen av dansare, sångare och skådespelare.
I första akten är det mest talteater: Carmen som stiliserat hörspel, med Marina Steinmos parafraser på operatexten framförda som reducerad, antydningsvis rytmiserad poesi. Ibland rimmad, för det mesta inte.
Dansen fungerar som korta instick: en kyss blir utdraget koreograferad, fabriksflickorna rullar cigarrer mot varandras kroppar, och så vidare. Habaneran blir ett undantag från stilen i övrigt, eftersom den är förhållandevis expressiv. Dolken och rosen blir (över-)tydligt exponerade symboler för döden och kärleken.
Här och var finns små komiska nålstick, som när toreadoren utbrister ”Men va faan” när Carmen avvisar hans invit. En lustig detalj är också att José är civilgardist, inte dragon. Kanske en kommentar till att det revolutionsbekämpande Guardia Civil grundades i Navarra, Josés hemprovins.
Andra akten dras ihop till en enda lång danssekvens, med Josés bevittnande av Carmens och toreadorens möte, och mordet på Carmen. Det är lysande, koreografin får bildligt talat äga hela tragedins fullbordan, och den segrar i egen rätt. Det är en enkel, men mycket koncentrerad och suveränt dramatisk koreografi. Lika mycket hyllningar som till iscensättaren ska gå till musikarrangören.
Anders Ortman har gjort underverk med Bizet, omvandlad den omfångsrika operakompositionen till just ett kammarspel i musikform, med ödesmättad, sparsmakad instrumentering som stämningsgivande bakgrunder, och då och då med precisa insatser av större, mäktigare klanger.
Ibland låter det mera balkan-romskt än andalusiskt om arrangemangen, och det är helt i sin ordning. Det romska temat är för övrigt finstilt understruket. I Carmens frihetliga identitetsprojekt ingår förstås också rätten till etniciteten.
Samtidigt bär alla agerande, tack vare den utmärkta maskläggningen, blodsmärket i ansiktet som Carmens misshandelsoffer. Hela föreställningen är mångsidigt sammansatt, briljant och synnerligen fängslande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus