Mästerlig monologaktör i intim experimentteater
Några svarta skärmar, en videokamera, en expressiv monolog. Och vips är
Helsingborgs stadsteaters foajéscen förvandlad till en intim
experimentteater.
Bildmaterial
Koutsogiannakis gör materialet levande genom sin väl avstämda gestaltning.
Thomas Bernhard: I tredje person
Av Thomas Bernhard
Regi: Marek Kedzierski
I rollen: Michalis Koutsogiannakis
Helsingborgs stadsteater
Spelas till och med den 27 februari
Scen. Den polske regissören Marek Kedzierski har plockat upp några bitar ur tre av den österrikiske häcklaren Thomas Bernhards romaner: Undergångaren, Gamla mästare och Wittgensteins brorson. Det första avsnittet handlar om pianovirtuosen Glenn Gould, det andra om existensfilosofen och nazisten Martin Heidegger, det tredje om Ludwig Wittgensteins vansinnige brorson Paul. Fast egentligen handlar nog alla tre om Thomas Bernhard, vilket Michalis Koutsogiannakis syftar på genom att anlägga en viss porträttlikhet.
Titeln I tredje person pekar ju också på att Bernhard utövar självkritik via ombud. Det han kritiserar är det manliga geniets skapande destruktivitet. Texterna är en varning om självöverskattningens faror.
I Goulds fall blir geniet så genialiskt att det förbränner alla andras kreativa aspirationer. Berättarjaget slutar spela piano efter att ha träffat Gould, som framstår som en förskräckande, övermänsklig gigant i sin virtuositet.
Heideggeravsnittet är en magnifikt elak satir. Bernhard går loss på den gamle nazisten med lidelsefull njutning. Koutsogiannakis gestaltar en alltmera affekterad föreläsare, som till slut framstår som demagog i sitt rasande anfall på den sentimentala, natur- och ursprunglighetsdyrkande kitsch som han anser Heidegger står för. Här får den som har ett hum om strömningarna i europeisk efterkrigstida filosofi många goda skratt.
Slutavsnittet är mera naket tragiskt. Skådespelaren flyttar fram en stol till scenrampen, och försöker med stark intensitet vädja till publiken för att skapa förståelse för hur nära genialiteten (farbrodern) ligger vansinnet (brorsonen). Rytmen och satsmelodin, de typiska omtagen, blir en integrerad del av gestaltningen. Thomas Bernhard kände förmodligen vansinnet flåsa i nacken många gånger under ett komplicerat liv.
Koutsogiannakis är en mästerlig monologaktör, som behärskar materialet perfekt och gör det levande genom sin väl avstämda gestaltning. En förmåga han visade redan i iscensättningen av Primo Levis Är detta en människa. Bakom honom projiceras videobilder i realtid. Skådespelaren är sin egen bakgrund, så att säga. Greppet blir verkningsfullt först i Heideggeravsnittet, där det får berättaren att framstå som en Janus som blivit personlighetskluven på allvar.
I Glenn Gouldavsnittet är Koutsogiannakis en stram föreläsare vid en pulpet, i Heideggerattacken en demagog och i Wittgensteintraktatet en bekännare som till slut springer ut och gömmer sig i kulisserna. För övrigt ett utomordentligt sätt att sluta vilken teaterpjäs som helst. Ner med de preciösa pretentionerna. Det är ett slagord Thomas Bernhard hade skrivit under på.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar