Kungliga porslinsdockor
Porslinsneger
Av Dennis Magnusson
Regi: Dennis Sandin
I rollerna: Alexander Karim, Emma Sildén, Tony Lundgren, Peter Öberg, Magnus Nylander
Månteatern, Lund
Spelas till och med 16 april
teater. I en scen i slutet av Porslinsneger står Emma Sildén förstenad i strålkastarljuset, en vacker porslinsprinsessa med utstående kjol och peruk, som en dekorativ pjäs i någons hylla. Hon står stilla så kanske en minut medan spelet fortgår intill.
För det är inte bara huvudpersonen, Alexander Karims mörkhyade Badin, som är en porslinsfigur i den här föreställningen. Kung, prinsessa, hertig, betjänt, alla är de dockor, satta att spela sina tilldelade roller.
En samling porslinsdockor i en pjäs om makt, förlagd till veckorna efter attentatet mot Gustav III låter, det provocerande namnet till trots, inte som någon blodrusare. Men från första scen där prinsessan och Badin tumlar om bland lakanen, är det här kött och blod, tårar och skratt på allvar.
Manuset bygger på en sann historia om Badin, en svart slavpojke som 1757 gavs som gåva till drottning Lovisa Ulrika och som kom att växa upp tillsammans med kungabarnen. Ett fantastiskt livsöde, men detta är egentligen inte hans historia, utan en skildring av maktkamp och statusspel på massor av plan; vit mot svart, betjänt mot herre, kvinna mot man, adel mot kunglighet, syskon mot syskon, enligt normen sexuellt normal lillebror mot döende homosexuell kung. När Gustav III blivit skjuten uppstår ett utrymme för somliga att avancera i hierarkin, på andras bekostnad förstås.
Manusförfattaren Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin, som tidigare jobbat tillsammans med bland annat ”Jenny från Hörby” och ”Zlatans leende” på Malmö Stadsteater, har gjutit ihop en angelägen och lättillgänglig föreställning där det hela tiden är nära till skatt. Replikerna är rappa och levereras med tajming. ”Finns det något mer meningslöst än att vara kungens bror”, undrar hertigen och sammanfattar sin egen situation.
Alexander Karim bär upp rollen som Badin, den oförarglige narren som insett att han blivit vuxen och måste slåss för sin överlevnad, Emma Sildén som prinsessan är utmanande, koketterande, en beräknande kvinna, medveten om att detta också är en roll hon förväntas spela, och Peter Öberg gör en underbart dråplig Gustav III, nasal, barnslig, motsägelsefullt hård och slug.
Handlingen rör sig effektivt framåt genom att skådespelarna då och då lämnar spelet och ”läser” scenanvisningarna. Det är onekligen ett gott hantverkskunnande bakom den här urpremiären.
Till helhetsintrycket bidrar Anders Ortmans musik och Nina Fransson scenografi och kostym. Från taket hänger långa vita tygstycken som fungerar både som gardiner för höga slottsfönster och häckar i labyrinten där Badin och den unge kungen leker kurragömma, de blir också symboler för maktens vindlingar. Men det vita är inte porslinsvitt utan naturvitt, äggskalsvitt, smutsvitt, det är inte stärkt utan långkalsongmjukt. Föreställningen är vacker och poetisk.
Vad som ställer till det är pjäsens längd, cirka en och en halv timme – för långt för att spelas utan paus, för kort för att andra akten ska hinna utvecklas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus