Hundra procent barntillåtet
Björn Gunnarsson ser sommarteater på Krapperup. En commedia dell'arte-föreställning som borde ha tagit ut svängarna mer.
Bildmaterial
Joel Berg, Pontus Lundin.
Pontus Lundin, Amelie Nörgaard.
Commedia!
Regi: Claudio de Maglio
Konstnärlig ledare: Martha Vestin
Medverkande: Amelie Nörgaard, Pontus Lundin, Emma Jansson, Joel Berg
teater. Krapperups sommarteater fick tydligen blodad tand för commedia dell’arte efter förra årets uppsättning av Goldonis "Gruffet i hamnen". I alla fall har man fortsatt samarbetet med italienske instruktören Claudio de Maglio. I år serverar man en timslång föreställning som kort och gott heter Commedia!
Här finns inga masscener utan bara fyra skådespelare i tiotalet roller. Men som vanligt är lokalfärgen viktig för Krapperup, så handlingen utspelar sig på Kullen och i Höganäs. Historien har nog också byggts upp av Martha Vestins författarfantasi, mera än av italiensk folktradition från 1500-talet, även om maskerna och karaktärerna är klassiska.
På Kullen bor en professor, vilken väl rimligen motsvarar den klassiska commedians Il Dottore. Han har övervunnit peak oil, eftersom han uppfunnit en bilmotor som går på vatten. Detta får i sin tur en ”pantlånare” (Pantalone) i Höganäs att privatisera alla vattenförekomster i Nordvästskåne. Föreställningen innehåller fler klassiska figurer. Professorns tjänare är ingen mindre än Arlecchino, vitsigt försvenskad till Harry Levin, tyvärr förekommande bara i en enda scen. Han är den enda av figurerna som tillåts riktigt roliga kroppsuttryck, som spattiga arm- och benrörelser. Han får också vara fräck och aningen skabrös, även om föreställningen för övrigt är mycket mån om att vara hundra procent barntillåten.
För att bringa professorn om livet har Pantalone hyrt in en yrkesmördare, Il Capitano, den kanske mest genretrogne av alla Krapperups commediafigurer. Pantalone har även en tjänare kallad Sammy, vilket förmodligen är en namnlek med begreppet ”zanni”, den sluge tjänaren. För att fullborda typgalleriet finns här också ett ungt kärlekspar, helt enligt traditionen spelade utan mask. Professorns romantiska men rådiga dotter Hortensia älskar hans assistent, med det föga italienska namnet Lennart. När Hortensia försöker klä ut sig till sin far, för att överlista Pantalone, blir det förväxlingsmoment. En figur som nog mera hör hemma i svensk sagoteatertradition än i commedia är en regndansande häxa som blir förälskad i Il Capitano.
Tyvärr är Krapperups skådespelare lite för otrygga för att ge rum åt commedias andra kännemärke. Förutom stående figurer med givna karaktärsegenskaper kännetecknas ju teaterformen också av improvisation. Några lazzi, kroppsliga komikinslag, blir det, som när man rytmiserar och dansar maniskt upprepade fraser, eller när Arlecchino spelar luftgitarr på Hortensias ben. Det borde varit betydligt fler, med lite mindre respekt för den alltför tillrättalagda pjäshandlingen. Föreställningen presenteras som familjeteater, men borde nog rätteligen rubriceras som barnteater. De många barnen i premiärpubliken verkar trollbundna, och här finns ju allt som kan önskas. Häxor, elaka skurkar och ett lyckligt slut där skurken tas tillfånga och alla förälskade får varandra. Det sistnämnda helt enligt traditionens lagar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus