Sanningar under ytan

Gunnar Bergdahl om "Politik", Henning Mankells pjäs om u-båtar och politiskt mygel på Helsingborgs Stadsteater.

teater. Det finns samtidshistoriska händelser som rör sig som hotfulla skuggor under vår demokratiska yta. Vi bär dem alla med oss. Som blixtbelysta skarpa minnen och som eviga samtal som aldrig klingar ut. Händelser utan någon definitiv och otvetydig historisk förklaring. Där utredningar utreder utredningar, kommissioner avlämnar rapporter, där hemligstämplarna lyser röda och frågetecknen aldrig rätas ut.

Vem sköt Olof Palme? Hur kunde Estonia sjunka på 40 minuter? Vad var det egentligen som hände under ytan på Hårsfjärden då Sverige hemsöktes av främmande U-båtar på 80-talet?

Henning Mankells pjäs Politik, höstens stora premiär på pånyttfödda Helsingborgs Stadsteater, är en sinnrikt minerad berättelse om den stora nationella lögnen som föder de små privata sveken. Och den är grymt välspelad och rejält underhållande.

I den allra första scenen befinner vi oss i en svensk U-båt tillsammans med kommendörkaptenerna Molander och Hansson. Det är 1982 och världens medieintresse är fokuserat på den svenska marinens jakt. Men hur gick det till när de ryska U-båtarna lyckades slingra sig iväg? Och varför fick den svenska marinen inte brassa på med sjunkbomber och verkanseld?

Så lyses scenrummet upp. Vi i publiken är medbjudna på en middag där dessa två gamla vänner ska träffas 30 år senare. Molander den ende svenske U-båtskaptenen med en socialdemokratisk partibok och 10 år som riksdagsledamot, Hansson med den officiella förklaringen med hotet från öst som ett axiom.

Scenografin, signerad danske Steffen Aarfing, är genial. Scen och salong smälter samman. Vi är ju alla delar av den samtid vi nu bevittnar. Till middagen ansluter också en dotter som arbetar som dramaturg. Hon har med sig en pjäs om U-båtar och politiska lögner. Och en rad frågor.

Pjäsen i pjäsen och pjäsen vi dras in i glider motståndslöst samman alltmedan middagen går mot sin dramatiska upplösning. Återblickarna på möten med Olof Palme och dessa diskussioner om politikens pris dramatiseras med lika enkla som effektiva medel. Det är helt enkelt en utmanande, utlevande, uttänkt, utmärkt teaterpjäs.

Som all bra teater bärs den av sina skådespelare. Fredrik Dolk och Maria Kulle som paret Molander glöder inifrån av förträngda sanningar, Jörgen Dübergs Hansson vacklar övertygande mellan barskåp och tvivel och dottern Helena i Annika Koefoeds gestalt förkroppsligar familjedramats legering med de stora politiska frågorna. Stundom lyser det av svart humor.

Den svåraste balansgången gör emellertid Lars Wiik som spelar Olof Palme. Varken parodi eller pastisch. Imponerande! Här brottas en alldeles levande Palme med politikens pragmatiska konsekvenser. Med den stora lögnen om den svenska neutraliteten.

Ty Mankell tvekar inte att driva en linje. Neutralitetspolitiken var (och är) en stor bluff där hela det svenska folket fördes (och förs) bakom ljuset. En förlängning av det kalla kriget rakt in i det 80-tal (2010-tal) som såg Sovjetunionen gå under medan NATO:s U-båtar i samverkan med svensk marin genomförde hemliga övningar för att testa svensk försvarsberedskap. Och Palme visste. Och Mankells U-båtskapten Molander likaså.

Här säger Palme eftertänksamt saker som "Politik består av tre saker: sanning, lögn och ensamhet" men "sanningen är en färskvara som lätt kan surna".

Här speglas den stora politiska lögnen i havererade familjerelationer och privata svek.

Det hela håller såväl samman som gott tempo. Med andra ord finns det all anledning att också framhålla regissören, danska Vibeke Bjelke.

"Vem vill se en pjäs om politik och U-båtar?" frågas det retoriskt från scenen. Svaret är givet! Du och jag och alla andra som bryr sig om demokratins självklara grundfundament av medborgarinsyn, transparens och politiskt sanningskrav.

I dagarna utkommer som på beställning Lars Borgnäs bok "I nationens intresse". Också den reser frågor om dessa U-båtar som glider genom politikens dimbankar. Denne ytterst påläste journalist berättar i sin bok hur han under närmare två år har försökt få en intervju om U-båtarna med vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt. Denne har ständigt "inte haft tid". Under två år! Just den politiker som mer än någon annan använde de "ryska" U-båtarna i svenska vatten som politisk karriärstege, som drev sin stenhårda linje i den första U-båtskommissionen, som blev statsminister och nu är den som har tagit svensk utrikespolitik på privat twittrande entreprenad.

Pjäsen "Politik" är i sig en undervattensfarkost där den tränger fram genom förträningsdimmor och levande politiska halvsanningar.

Den torpederar en proklamerad tystnad och lyfter politiska skeenden i vår egen tid. Det är alltför lätt att önska sig ännu en pjäs i samma anda. I den skulle då de båda ubåtskaptenerna Hansson och Molander byta roller.

Lögnens advokat, han som visste vad som verkligen skedde, skulle bli åklagare. Den nationellt sinnade U-båtskaptenen som såg faran från öster och ville försvara nationen, han som lyssnade till kollegors Palmehat, som skrev debattartiklar om statsministern som "landsförrädare", den som skulle tvingas lyfta på historiens lock.

Med alla frågorna om vem och varför som höll i vapnet den där iskalla februarikvällen när paret Palme promenerade hemåt efter ett alldeles vanligt svenskt biobesök och då Sveriges statsminister avrättades på öppen gata i det land som heter Sverige.

Men precis där slutar "Politik". Och precis där fortsätter den leva i våra samtal om den tid som är vår.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06