Roy i hundparadiset
Elin Wrethov ser Teater 23:s pjäs "Roy".
Bildmaterial
Gustav Bloom, Ann Katrin Andréasson och Märta Lundin i "Roy".
Roy
Efter en bok av Gro Dahle och Svein Nyhus
Dramatisering och regi: Monica Wilderoth
I rollerna: Märta Lundin, Ann Katrin Andréasson, Gustav Bloom.
Teater 23, Malmö
Spelas till den 30 oktober
teater. ”Han ligger där nere och är borta”. Flickan, vars hund nyss dött, står vid ett litet vitt kors tillsammans med sina kusiner och försöker förstå det oförståeliga. Var har hunden Roy tagit vägen? Har han kanske grävt sig ända ner till Nya Zealand? Eller har han krympt och flugit iväg som de hört att människor kan göra?
Dramatikern och regissören Monica Wilderoth har bearbetat det prisbelönta norska bilderboksparet Gro Dahle och Svein Nyhus Roy för scenen. Föreställningen som nu haft urpremiär på Teater 23 i Malmö är en både poetisk och vardaglig skildring av en flickas sökande efter svar på vad döden egentligen är och hennes försök att hantera sina egna känslor inför den, sin sorg och vrede.
Som vanligt i Teater 23-sammanhang tillåts det svarta vara svart och föreställningen att bli lite läskig, fastän den tänkta publiken är ung, mellan sex och tio år. Hans Appelqvists dova basgångar ackompanjeras av regnsmatter. Ibland dundrar det till rejält, som när lillasystern föreställer sig Roy förvandlad till en livsfarlig spökhund som stryker omkring utanför.
Scenen är inramad av vita skarpa trädsiluetter. Det råder höst, både i känslolivet och i naturen. Det vita korset flyttas runt tillsammans med det vita möblemanget och syns i alla scener som en ruvande påminnelse.
Flickan, som spelas storögt och med stor uttrycksfullhet av Märta Lundin avkräver sin farbror, mormor, pappa och mamma svar. Vad händer när man dör? De vuxna svarar ofullständigt (”Han är i hundparadiset”) eller undflyende (”Han vilar”) eller trevande uppriktigt (”Jag vet inte). De kämpar med sitt eget förhållande till döden.
Men någon tung pjäs är det här trots allt inte alls. Monica Wilderoth vet exakt vilket ögonblick det är dags att tända lyset, låta gömstället för spökhunden öppnas upp för en lättsam tafatt och allvaret bytas till sprudlande lek. Gränsen mellan verklighet och fantasi överträds på barns självklara vis.
De vuxna i pjäsen lämnar aldrig barnen i sticket. Även om de själva står tafatta inför döden kan flickan hela tiden vara säker på en kärleksfull, tröstande famn.
Föreställningen blir trots det tunga ämnet aldrig tung och föreläsande, inte heller överslätande och gullig. Teater 23 tar barnens frågor och rädslor på allvar. Uppriktigheten gör ”Roy” till en fin föreställning även för vuxna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus