Återuppväckt klassiker
Åsa Mälhammar om operan "Tirfing" på Malmö Opera.
Bildmaterial
Bengt Krantz.
Bengt Krantz och Martina Dike.
Daniel Hällström, Jakob Högström och Ulrika Mjörndal.
Tirfing
Tirfing
Musik: Wilhelm Stenhammar
Libretto: Anna Boberg
Regi: Per-Erik Öhrn
Dirigent: Arnold Östman
Medverkande: Martina Dike, Bengt Krantz, Daniel Hällström, Ulrika Mjörndal, Jakob Högström, Nils Olsson med flera.
Malmö Operaorkester och kör
Malmö Opera, Malmö
Spelas till och med 6 nov
opera. Med sin uppsättning av Wilhelm Stenhammars Tirfing skriver Malmö Opera kulturhistoria. "Tirfing" gjorde succé med urpremiären 1898 men har sedan blivit liggande, ospelad.
För att kunna ta reda på vad denna törnrosasömn gjort med verket har Malmö Opera först måst modernisera not- och textmaterialet. Det är en delvis rent konservatorisk uppgift som ligger på en ambitionsnivå man annars förknippar med Vadstena-Akademien och Drottningholms slottsteater. Till sin hjälp har Malmö Opera mycket riktigt haft trotjänare från dessa institutioner, bland dem Per-Erik Öhrn och Arnold Östman.
När denna ”vikingaopera” skrevs var den fornnordiska sagokretsen hett stoff, gärna med svärdsmystik: Tirfing är namnet på ett svärd som dräper varje gång det svingas och därför ger sin ägare seger och obegränsad makt. Som väntat är makten samtidigt en förbannelse.
"Tirfing" har dock en både originell och aktuell klangbotten i och med att det är en kvinna, hövdingadottern Hervor, som står i centrum för ödesdramat.
För att få ärva sin fars frihet och makt, symboliserad av svärdet, lovar hon att för alltid leva som man. Hjältinnan har alltså en byxroll, och den förklädnaden skapar så småningom en triangel av förbjuden kärlek. Maktens pris blir för Hervor hennes kvinnliga identitet och att avstå från kärleken till ”vännen” Vidar.
Det är konstnären Anna Boberg (Ferdinand hette maken, känd arkitekt) som skrivit librettot där hon uppenbart bearbetar en problematik hon levde med: hur förena seriöst konstnärskap med kvinnlighet?
Regissören Per-Erik Öhrn lyfter elegant fram det kvinnliga perspektivet genom att föra in en stum Anna Boberg-roll i operan.
Hon dyker upp som en förbipasserande i inledningen, och i den mycket stilfulla slutscenen. Likt en bländvit frälsargestalt övervakar hon hjältinnans slut: Hervor har försonats med sitt öde och rör sig mot en ljusportal i fonden.
De dramatiska brassackord som ackompanjerat hennes saga klingar ut, men några skira stråkar ligger kvar tills dess att en ensam violin letar sig uppåt i ett al niente där den möter glesa snöflingor som faller ned över en ensam, intensivt arbetande friluftsmålarinna.
Det är en hoppfull kvinnobild som ger ett svar och avslut också på Hervors öde. På andra håll använder dock Öhrn betydligt grövre streck för att understryka sin tolkning. Svärdets fallossymbolik framgår tydligt, men någon verklig magi kring dess makt uppstår inte. Hervors heta önskan att äga det blodtörstiga Tirfing blir därför något torr, ett principiellt maktanspråk. Och det reducerar henne, trots att avsikten är den motsatta.
Ett frågetecken måste sättas för kostymdesignen som får andra aktens vikingagille att se ut som en maskerad hos Prins Orlofsky. Är det ironi? Skall det som ser ut som otymplig vikingakitsch verkligen föreställa otymplig vikingakitsch?
Scenografin fungerar däremot utmärkt. Öppningsscenens rostfläckade plåtmur etablerar en träffsäker grundstämning som dröjer sig kvar.
Stenhammars komposition rör sig förenklat mellan nämnda ytterligheter – heroiskt horn och spröda stråkar.
Det går inte att komma ifrån att det förra klingar av Richard Wagner, utan att det för den skull ger intryck av epigoneri. Vi hör Malmö operaorkester, förstärkt med horn och harpor, spela en orkestralt intensiv och dramatiskt effektiv musik. Under Arnold Östmans ledning är blåssektionerna njutbart färgstarka, men det uppstår ändå en friare andning i de stråkbaserade, mer kammarmusikaliska avsnitt där man lätt känner igen nationalromantikern Stenhammar.
Från och med premiären finns lyckligtvis en P2-inspelning för vidare lyssning, men vid en första bekantskap med verket är det ändå spännande att upptäcka de ställen där stilarna bryts mot varandra, som när slingor av vemodig folkviseton letar sig fram mellan de stora sektionernas modulationer, eller när en ordinär klassicistisk kadens försöker sätta stopp för ett alltför strömt musikdramatiskt skeende.
Vokalt vilar uppsättningen tungt på mezzosopranen Martina Dikes prestation i den omfattande huvudrollen. Dike är internationellt verksam som Wagnersångerska och kan få en enda slutkonsonant som ”n” att genljuda i salongen som ett uppfordrande stridsrop.
Det säger sig självt att här har vi en solist i jämlikt samspel med orkestern. Inkännande gestaltar hon Hervors dilemma, och säkerheten i framträdandet ger rum för rösten. Klangfärg beskrivs inte sällan med hjälp av ädelmetaller, men för denna mezzo skulle jag vilja säga ädelträ, körsbär: en glansfull styrka och en rödskimrande lyster som finns med i precis hela registret.
Även andra sångare gör bra ifrån sig, som Daniel Hällström i barytonrollen Vidar och inte minst Ulrika Mjörndal som hans syster Gullväg. I det övre registret tar hon fram en dramatisk nerv som med sin ljusare klang både möter upp och kompletterar Dikes röst. Gullväg är dessutom ytterligare en stor kvinnoroll med heroiska drag och ett innehållsrikt sångparti.
Malmö Opera bevisar att "Tirfing" inte behöver någon ny törnrosasömn för att leva vidare på repertoaren.
Svenska operaklassiker är vi inte bortskämda med.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus