Förtätat, vackert, känslostarkt
Kvarteren runt Hipp i Malmö liknar en belägringszon, med polisfordon från båda sidor sundet. Det har just varit SDU-demonstration med motdemonstrationer och väldiga insatser av ordningsmakten. Inne på teatern redovisas ett svensk-danskt samarbete av betydligt fredligare karaktär.
Bildmaterial
Kardo Razzazi.
Max Ivarsson och Nadin Al Khalidi.
Jag är drömmarnas labyrint
av Jesper B Karlsen efter Atiq Rahimi
Regi: Mikala Bjarnov Lage
Koreografi: Signe Fabricius
Musik: Bebe Risenfors
Medverkande: Håkan Paaske, Kardo Razzazi, Nadin Al Khalidi, Masoud Mohammadi, m fl
teater. Men pjäsen, Jag är drömmarnas labyrint, har ett tema som berör striden ute på gatan. Den är en flyktinghistoria, byggd på afghanske författaren och filmaren Atiq Rahimis roman "Les Mille Maisons du rêve et de la terreur" (på svenska ungefär Drömmens och skräckens tusen boningar).
Malmö Stadsteater har samproducerat uppsättningen med Köpenhamns Musikteater, men flertalet skådespelare har rötter i Mellanöstern. Musiken är också orientinspirerad; beledsagande och stämningsförstärkande genom hela föreställningen. Mest framträdande musikinslag är kurdiske Masoud Mohammadis solosång. Av Rahimis självbiografiska berättelse har produktionsteamet gjort berättarteater med inflikade spelscener.
Håkan Paaske är huvudpersonen i mogen ålder, som erinrar sig dagen då han tvingades fly från sitt hemland. Den unge protagonisten Farhad (Kardo Razzazi) tillhör Kabuls ”fast set”. Han och hans studentkompisar gillar att dricka alkohol och sjunga oanständiga visor. Föreställningens enda uppsluppna inslag är när ynglingarna dansar showdans. Tiden är – även om det inte sägs i pjäsen - tidigt 1980-tal.
Sovjetisk ockupation, Babrak Karmals regim. Huvudpersonen råkar efter en blöt festkväll bryta mot utegångsförbudet. Han tas tillfånga av två soldater och misshandlas. Skräcktraumat avgör hans liv, hans kropp och själ separeras, han förvandlas till ett ”drömväsen” i ett drömspel från helvetet, vilket också åskådliggörs av uppdelningen mellan åldrad och ung rollfigur. Hans föga rättrogna livsstil bidrar förstås till att han känner sig som en fördömd.
Malmö Stadsteater har valt en intim scenlösning, med hela spelet och publiken uppe på scenen. Misshandelssekvensen utspelar sig någon meter framför mig, och är otäckt realistisk. Starka musikeffekter och ett påträngande ljudlandskap med skottsalvor, skällande hundar och flåsande andning förstärker suggestionen. Huvudpersonen räddas av en kvinna (Nadin Al Khalidi), som visar sig vara änka efter en motståndsman. Hennes son fantiserar om att hans pappa har kommit tillbaka. Hennes bror har blivit vansinnig av tortyr.
Broderns tillstånd gestaltas med expressiv fridans, ännu ett scenspråk i denna uttrycksrika föreställning. Eftersom huvudpersonens själ vandrar fritt blixtförälskar han sig i sin räddare, och har erotiska fantasier om henne. Texten är mycket poetisk, frikostig i sina symboliska bilder på ett sätt som bara kan kallas orientaliskt. Till slut förs Farhad bort av en flyktingsmugglare, över gränsen till Pakistan, och uppe på Hindu Kush toppar väljer hans själ att stanna kvar.
I verkligheten återvände Atiq Rahimi från sin franska exil till Afghanistan 2002, samma år som romanen utgavs, och har drivit flera teve-stationer där under 2000-talet. Men pjäsberättelsen väljer alltså den lyriskt-tragiska versionen, där den landsflyktige är en halv människa.
"Jag är drömmarnas labyrint" är ett förtätat, vackert, känslostarkt stycke teater, väl sammanhållet trots de många sceniska formerna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus