Landskap i dimman
Elin Wrethow ser "Haze" på Skånes Dansteater, som senare i november gästspelar i Helsingborg.
Bildmaterial
Haze
Koreografi: Christopher Arouni och Helena Franzén
Medverkande:
Skånes Dansteater, Västra hamnen i Malmö
Spelas till 14 januari (föreställningen går också på turné och gästspelar på Helsingborgs Stadsteater 29-30 november)
dans. ”Haze”, översatt "dis", "dimma", "töcken", är samlingsnamnet på Skånes Dansteaters höstliga helaftonsföreställning som hade premiär förra veckan.
Egentligen handlar det om två helt olika verk som inte har mer gemensamt än att båda är nyskapade, direkt för Skånes dansteater, och levereras till rykande färsk elektronisk musik och snygga ljusshower.
I Christopher Arounis ”On invisible pause” råder verkligen dimma. Ett gråblått, nästan metalliskt dis ligger över scenen under hela akten. Då och då strömmar matt ljus från sidokulisserna, som över ett skymnings-, eller gryningslandskap. Med skärmarna i bakgrunden som emellanåt ser ut som rostiga plåtar, emellanåt som uppspända skinn, skulle det mycket väl kunna vara soluppgång över ett industrilandskap.
Här rör sig dansarna i enkla grå kläder, likt nyfikna främlingar inför varandra.
Det som sker i stillaståendet, i pauserna, blir som titeln antyder lika betydelsefullt som det som sker i rörelserna. Om och om igen stannar någon eller några upp och iakttar de andra på scenen, en slags ytterligare dimension på iakttagande, vid sidan av publikens.
Dansarna håller sig nära marken, koreografin är organisk, armar och ben flätas samman. Det är mjukt och kantigt på samma gång.
Till det intrycket bidrar musiken. Den österrikiske elektronikakompositören Christian Fennesz ljudmattor låter ibland som lugnande vågskvalp, ibland som hetsigt bilbrus.
En bit in i verket blir elgitarrerna mer framträdande och dansen uppsplittrad i duetter. Det är vackert men intrycket mer spretigt.
Efter Arounis grå dimlandskap kommer öppningen av Helena Franzéns ”Devious Paths” som en chock. Skarpt gröngult ljus flödar över scenen. Det knastrar och blixtrar, bokstavligen.
Strålkastarna hänger i täta rader, lågt över dansarna. Associationerna går till ett växthus där dansarna framstår som en slags primitiva organismer, snarare än människor. Iförda något som liknar trasade sjukhuskläder och med spretande hår rör de sig knyckigt, en och en för att så småningom gå samman och bilda mönster, koreografier.
Trots ljusbadet är anslaget i Franzéns "Devious Paths" kallare än hos Arounis. Som en framtidsvision där människors nyfikenhet ersatts med rädsla för att sticka ut.
I kompositören, Silverbullitmedlemmen Jukka Rintamäkis, musik framträder då och då tydliga melodislingor. Det är överhuvudtaget mer dynamik i ljud och rörelse, mer dramatik, i den här akten än i den föregående.
Den vid det här laget mycket välrenommerade Helena Franzén är aktuell som koreograf på flera scener i höst. Christopher Arounis som arbetat i Norge gör däremot koreografidebut i Sverige.
Det är onekligen ett spännande möte. Och om man väljer att tolka "Haze" som namnet förklaras i en programkommentar finns det trots allt likheter mellan verken.
Som publik till såväl "On invisible pause" som "Devious Paths" är det lätt att låta sig uppslukas, förlora sig in i den drömska musiken, i ljuset och rörelserna, lite som att vandra in i dimman.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus