Språkets sista suck
Björn Gunnarsson ser Teatr Weimars "A language at war".
Bildmaterial
A language at war
Regi, manus och video: Jörgen Dahlqvist
Kompositör: Kent Olofsson
Medverkande: Rafael Pettersson, Linda Kulle, Angela Wingerath
Teatr Weimar
Spelas på Inter Arts Center, Malmö till 15 november
teater. Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist och kompositören Kent Olofsson har tagit sig an bland annat Shakespeares "Hamlet", myten om "Orfeus och Eurydike" och Dantes "Inferno" i sina nyskapande, genreöverskridande hörspel.
När nu Wittgenstein ska dekonstrueras står språket, eller rättare sagt talet, i centrum. Musik och realtidsvideo är nedtonat, jämfört med tidigare föreställningar. Rafael Pettersson som Wittgensteinfigur – porträttlik med yvig kalufs – börjar med ”det grundläggande”. Det vill säga med ”bildteorin”, att föremåls benämnande skapar en bild i sinnet och att denna bild är ett sanningskriterium.
Verifierbara fakta. Men så enkelt är det förstås inte. Wittgenstein befinner sig, som Orfeus, i underjorden. Snabbt hoppar han över till logikens absoluta motsats, absurdismen, och konstaterar med Beckett att ”kvinnan föder gränsle över en grav”.
Filosofen drabbas av afasi, språket löses upp i stammande fonem (Wittgenstein led av stamning), och texten blir biografisk. Det är i alla fall så jag tolkar detta abstrakta stycke: som en bild av motsättningen mellan den omutlige sanningssökaren som skrev "Tractatus", därför att han tyckte att filosofihistorien var nonsens, och den sene Wittgensteins revidering av sanningsanspråken till språkspel där relationer var viktigare än tingens existens i rummet.
Dessutom drabbas han av känsloanfäktelser och expressivt tvivel på verklighetens gränser och utbredning. Stycket tar enligt programbladet sin utgångspunkt i "Tractatus" sats 5.6: mitt språks gränser betyder min världs gränser.
Men det finns en värld bortom, eller snarare innanför språket. Kroppens sensuella språk; oartikulerade vrål. Här blir det biografiskt. De många omnämnandena av ensamhet syftar nog på Wittgensteins privata livsvärld. Att flera av hans älskare dog eller övergav honom. Hans autismspektrastörning och bristande sociala kompetens, som det skulle heta idag. Hans depressioner och suicidtankar, asketiska eremittillvaro, aggressivitet, behov av bikt och bekännelser.
En annan möjlig tolkning är genusorienterad. I scenrummet, motställda mot Pettersson, finns Linda Kulle och Angela Wingerath. Den sistnämnda sjunger eller morrar orden, på tyska och engelska, i alltmer kakofoniska, förvridna uttryck: som plågade skrik, galna skratt och strypningspressade stönanden.
Språk nedanför det mänskliga, som djurisk affektkommunikation. Linda Kulle läser de stränga huvudsatserna i "Tractatus", ”världen är allt som är fallet”, men tycks göra narr av filosofens tvärsäkerhet. Den som vill kan se detta som en uppdelning mellan manligt och kvinnligt. Mellan den unge Wittgensteins tilltro till logiken (och till sitt eget överlägsna förnuft), och den kvinnliga sexuella känsloirrationalitet, som han som beundrare av Otto Weininger kanske trodde på. En sådan läsning av föreställningen ger i alla fall en möjlig ram, för helt begripliga är inte motiven.
Vad har egentligen den protestantiska arvssynden i sammanhanget att göra, att ”människans största skuld är att hon låtit sig födas”? Jag får en känsla av att Dahlqvist och Olofsson har nått gränserna för vad deras fascinerande experimentteknik kan åstadkomma och ändå vara någorlunda tillgänglig. Föreställningen slutar inte, som "Tractatus" (och "Hamlet"!) i det omöjliga sägandets nödvändiga tystnad, utan i utmattning och försoning. I privatterapeutisk ”klarhet över mig själv”. Språket reducerat till ”tystnad inne i mig”.
En tvivlande suck, en uppgiven utandning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus