Pekpinnar och pajaskonster
Björn Gunnarsson om Riksteaterns "Lärare för livet".
Bildmaterial
Från vänster Edvin Bredefeldt , Lisa Larsson, Anna Maria Käll och Ulla Tylén.
Göran Dyrssen och Anna Maria Käll.
Lärare för livet
av Sofia Fredén
Regi: Anna Sjövall
Medverkande: Mary Lou Ward, Ulla Tylén, Anna Rothlin, Lisa Larsson, Anna Maria Käll, Göran Dyrssen, Bengt Dahlberg, Edvin Bredefeldt, Olof Bergström.
Riksteatern på turné
Spelas i Höganäs i morgon.
teater. Skolpengen. Kommunaliseringen. Friskolor. Prioritera svagpresterande elever, eller ta hand om begåvningarna.
Sofia Fredén får in lite om de flesta av skoldebattens ämnen i sin helaftonspjäs Lärare för livet. Men utan att egentligen ta ställning.
Bara när hennes fiktiva gymnasieskola får ny rektor, en före detta yrkesofficer med pekpinne i hand och eldgaffel i ryggen, blir satiren bokstavligt politisk.
Kollegiet radar upp alla tänkbara lärartyper. Den misslyckade som säger sig älska skolan men som har uppenbara problem med eleverna. Den ålderstigna, bildningskonservativa. Den entusiastiska men osäkra nyutbildade. Den kämpande radikalen.
Skådespelarna lyckas på något nästan outgrundligt sätt göra karaktärerna levande, trots att de hela tiden balanserar på karikatyrens rand. Även hopplöst banala repliker som ”tiderna förändras och vi med dem” får ett visst mått av liv.
Lärarrummet är enda spelplats: eleverna är mestadels frånvarande i dramaturgin. Bara kortfattat visas lärarna i undervisningssituationer.
Stycket bygger på konversation, vilket innebär väldigt mycket text i två långa akter. För att lätta upp replikmassan något har regissören lagt in korta danspartier mellan scenerna.
Bara en gång bryts tittskåpsmodellen, när skådespelarna går ut i salongen för skoldebatt. Men momentet tar slut alltför fort.
Lärarrummets konflikter handlar inte bara om skolpolitik. De är lika mycket den sortens gnabb och sociala konkurrens som förekommer på alla arbetsplatser.
När jag ser föreställningen i Varberg består halva salongen av skolpersonal, och att de skrattar gott och länge visar att identifikationsfaktorn är hög.
Föreställningen har ett visst driv i första akten, men tappar det helt i den andra.
Här känner man å andra sidan igen Fredéns lätt absurda humor, när idrottslärare dör och katederdisciplinen snarare blir kadaverdisciplin.
På något sätt lyckas hon ändå rita upp skoldebattens grundläggande motsättning: mellan att lära ut fakta, eller skola in i socialitet. Ur teaterestetisk synvinkel är stycket intressant därför att det är en kollektivpjäs. Här finns inga huvud- eller biroller. Det blir därför lite svårt att se meningen med "Lärare för livet", utöver den enkla underhållningen. Mest eftersom både dramatiker och regissör så ängsligt undviker att driva konflikterna till sin spets och verkligen gestalta ett debattinlägg om skolpolitiken.
Och även om det ser roligt ut på slapstick-vis, är det svårt att förstå varför lärarna måste ramla omkull på golvet hela tiden.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus