Ur tjeckiska hjärtans djup
Åsa Mälhammar om "Jenůfa" på Malmö Opera, där tre generationer kvinnor står i centrum.
Jenůfa
Musik, libretto: Leoš Janáček, efter en pjäs av Gabriela Preissová
Regi: Orpha Phelan
Dirigent: Marko Ivanovic
Medverkande: Gitta-Maria Sjöberg, Erika Sunnegårdh, Ingrid Tobiasson, Joachim Bäckström, Daniel Frank, Per Høyer, Malin Liljefors-Parkler med flera.
Malmö Operaorkester och kör
Malmö Opera, Malmö
Spelas till och med 29 december
opera. Lerig stubbåker, en kvarn vid forsen och en hårt kontrollerande bygemenskap är några av ingredienserna i operan om Jenufa. Hon är en ung kvinna som föder ett barn utan att vara gift och den skam som det förknippas med är tyvärr inte avlägsen, varken historiskt eller geografiskt. I Leoš Janáček Jenůfa (1904) leder den hotande skammen till makabra konsekvenser. Operan drabbar, men behöver för den skull inte undvikas i höstmörkret, tvärtom. Den innehåller ett ansenligt mått ljus och genuint hopp, för att inte tala om njutbar musik.
Det är en helgjuten föreställning som Malmö Opera presenterar. Det konstnärliga teamet talar ett gemensamt språk som ger rum för det intima såväl som kraftfullare uttryck. Leslie Travers scenografi utgörs av ett kubformat hus som reser sig från en vattenspegel vid rampen. Det står mitt på vridscenen, med luftigt avstånd till de molnskyar som projiceras utmed väggar och fond. Byggnaden lutar oroväckande och ter sig som en grov näve knuten i riktning mot den lantliga fattigdomen och det social-moraliska tryck som cementerar den. Men den glesa brädfasaden släpper också igenom ljus. Allteftersom dramat utvecklas öppnas huset alltmer, för att i tredje akten utgöra fonden för en nästintill uppsluppen bröllopsfest. Alldeles i slutet förs ett nytt scenelement in som ger ett befriande perspektivskifte. Det ger Jenůfa nya utsikter, lovar villkorslös kärlek, frihet och modernitet.
Det är framtiden och den förläggs med en omisskännlig blinkning till det stora landet i väst.
Det sistnämnda är kanhända ett litet övertramp i Orpha Phelans annars så finstilta regi. Hon får ett momentant, något sökande drag att prägla agerandet, vilket svarar fint mot musikens karaktär. Melodiken ger intryck av att springa lika spontant som tal och rop ur gestalternas känslor och tankar. För Janáček var också det tjeckiska talspråket en nyckel till den nyskapande musik han kom fram till i "Jenůfa". Att framföra verket på originalspråk brukar därför vara förstahandsvalet, så även denna gång.
En frisk särprägel har musiken vidare genom de rytmer och melodier som kompositören hämtade från folkmusik och dans i hemprovinsen Mähren. Den tjeckiske dirigenten Marko Ivanovic lyfter fram dessa särskilt distinkt. Musiken innefattar ytterligare många andra stilskiften men Ivanovic driver de stora linjerna stabilt och i lyhört samspel med sångarna på scenen.
Solistensemblen är föredömligt sammansatt och jämn, idel stora röster. Möjligen har scenlösningens upphöjda spelplan gjort att de någon gång mot all förmodan inte når ut. De framträdande manliga rollerna är ovanligt nog båda tenorer, men helt olika i rolltyp och karaktär. Joachim Bäckström använder på ett verkningsfullt sätt sin lyriska tenor för att gestalta den fege och karaktärslöse charmören Števa, Jenůfas första kärlek.
Den nyblivne (!) tenoren Daniel Frank sjunger å sin sida Stevas hunsade halvbror Laca med en pockande och glansfull intensitet som kan vara både farlig, öm och passionerad. Hans återhållna agerande gör Lacas förvandling från svartsjuk springpojke till konventionsbefriad framtidsman fullt trovärdig. Franks tenorröst vill man dessutom genast höra mer av.
Annars är Jenůfa framför allt kvinnornas opera. Tre generationer står i centrum: förutom Jenůfa hennes styvmor, Klockerskan Buryovka, och dennas svärmor, Farmor Buryovka. Erika Sunnegårdh gör Jenůfa så ung och oskuldsfull att man måste tro på hennes helgonlika förmåga att förlåta också de värsta illdåd hon drabbas av. Hennes sopran är följsam och klar, liksom Ingrid Tobiassons alt när hon gör Farmors roll till en resignerad iakttagare, glimtvis uppflammande med den forna matriarkens pondus.
Störst avtryck gör sopranen Gitta-Maria Sjöberg som styvmodern. Hon använder olika vokala uttryck för att utforma den, vågar låta det skrälla till ibland och kan söka det kärva för att gestalta tvivel och ångest hos den traditionsbundna och alltför handlingskraftiga Klockerskan. Samvetsbrottningarnas vokala uttryck påminner om expressionismens monodramer, men denna kvinnogestalt är placerad i ett rolldynamiskt sammanhang som Sjöberg heller aldrig fjärmar sig från. Den övergripande känsla hon förmedlar är värmen och kärleken till styvdottern Jenůfa. Den bidrar starkt till att de själsliga sår som alla inblandade tillfogas verkar kunna läka.
Det finns nu inga enkla svar på vad som är rätt och fel i dramat om Jenůfa, vilket är ett tecken på hur det engagerar.
Som operauppsättning betraktad visar Jenůfa däremot ett ovanligt gott självförtroende, och det är välgörande bara det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus