Bakåtsträvande tidsresenärer
Björn Gunnarsson om "Momo" på Malmö stadsteater.
Bildmaterial
Li Brådhe, Annika Lundgren och Katarina Lundgren-Hugg.
Tom Ahlsell, Frida Bergh och Sven Boräng.
Momo och kampen om tiden
av Thomas Forsberg efter Michael Endes roman.
Regi: Frede Gulbrandsen
Medverkande: Frida Bergh, Tom Ahlsell, Sven Boräng, Hans-Peter Edh, Erik Olsson, Katarina Lundgren-Hugg, Li Brådhe, Bo-Christer Hjelte.
Malmö Stadsteater
Spelas till 11 februari
teater. Är det bara en slump? Julens familjeföreställningar på Skånes båda stora institutionsteatrar har rötterna i 1970-talets vänster.
Per Åhlins miljöpolitiska omskrivning av Shakespeares "Stormen", "Resan till Melonia", i Helsingborg.
Michael Endes kritik av modernitetens effektivitetsrationalism, Momo och kampen om tiden, i Malmö.
Kanske är det finans- och klimatkriserna som kastar sina skuggor.
Endes geniala fantasyparabel om kapitalismens credo, tid är pengar, har dramatiserats och filmatiserats många gånger. Malmö Stadsteater använder Thomas Forsbergs dramatisering, som tidigare spelats bland annat på Teater Västernorrland.
Men ett platsspecifikt tillägg har Forsberg gjort: han utnyttjar tacksamt det faktum att Momo bor i en amfiteater för att ge inledningen lite lokalfärg. Som en konferencier berättar guiden Gigi (Sven Boräng) för publiken några anekdoter om Hipps förflutna som cirkusarena. Sedan skildras den lyckliga tiden innan De Grå anländer, med ensemblespel (som på 70-talet!), lustig dans och italienska nationalschabloner.
Hans-Peter Edh får agera operadrömmande barberare och sjunga ett operettstycke. Det verkar som om produktionsteamet bestämt sig för att vara antimoderna även i utförandet.
Som om de vill visa lite hederlig gammaldags teater för dagens barn: inga digitala effekter, ingen realtidsvideo.
Bara klassisk teatermagi med kulisser, speglar, konfetti och papiermachédekor. Det verkar fungera. Den väluppfostrade barnpubliken på premiären tycks i alla fall fängslad. För den vuxnare, mer kräsna publiken blir det ibland lite taffligt, om än med några komiska höjdpunkter. Som när ensemblens äldsta medlemmar spelar barn. Kostymören har gjort en lustig hälsning till Elsa Beskow i tidstanterna, manusförfattarens genusmedvetna uppdatering av tidsprofessorn. Gigis förvandling till ståuppkomiker i teve är grotesk satir. Frida Bergh gör Momo stark och självsäker.
Scenlösningarna fungerar för det mesta bra, även om det är överlastat på gammaldags vis, och alla de många rollbytena är, ironiskt nog, väldigt effektiva. Tidens blommor växer så vackert upp ur scengolvet. Upplösningen i tidsvalvet är rafflande.
Men hur radikalt temat än är, så känns det som om uppsättningens estetik bara bekräftar de nykonservativa dragen på Malmö Stadsteater.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus