På verklighetens fjälltopp
Malena Janson om en lysande barnteaterföreställning.
Bildmaterial
Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Camilla Larsson, Peter Perski, Julia Marko-Nord, Sebastian Sporsén, Bahareh Razekh Ahmadi och Robert Fux i Barnen ifrån Frostmofjället. Premiär 2 december på Stockholms stadsteater Skärholmen
Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Peter Perski, Robert Fux, Sebastian Sporsén, Bahareh Razekh Ahmadi, Julia Marko-Nord, Camilla Larsson och Niklas Brommare i Barnen ifrån Frostmofjället. Premiär 2 december på Stockholms stadsteater Skärholmen
Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Sebastian Sporsén, Peter Perski och Robert Fux i Barnen ifrån Frostmofjället (docktillverkning: Åsa Lejonstål). Premiär 2 december på Stockholms stadsteater Skärholmen.
Barnen ifrån Frostmofjället
Av Laura Fitinghoff
Regi: Carolina Frände
Medverkande: Robert Fux, Peter Perski, Julia Marko-Nord, Camilla Larsson, Sebastian Sporsén, Bahareh Razekh Ahmadi, Lotta Östlin Stenshäll.
Stockholms Stadsteater, Skärholmen
Spelas till 12 maj
teater. "Den här teatern kommer jag komma ihåg hela livet" sade mitt sexåriga sällskap medan han höll hårt i reflexen med bilden av en get på. Det var på tunnelbanestationen Skärholmen en sen fredagskväll och pjäsen vi just upplevt var Barnen ifrån Frostmofjället.
Sverige har förändrats mycket sedan 1907 när Laura Fitinghoffs klassiker gavs ut. Boken brukar räknas som den första socialrealistiska barnromanen och berättelsen om de sju föräldralösa syskonen som tillsammans med sin get Gullspira ger sig ut på vägarna för att hitta ett hem blev genast mycket populär.
Lika uppskattad blev Rolf Husbergs filmversion från 1945 som ofta räknas som den första "riktiga" svenska barnfilmen, medan Jonas Simas försök att uppdatera och snällifiera historien i "Barna från Blåsjöfjället" 1980 nästan helt fallit i glömska.
Men även om mycket har förändrats på hundra år rymmer Fitinghoffs historia dels frågor som är eviga, dels förhållanden i samhället anno 2011 som har mer gemensamt med Sverige 1907 än 1945. Just dessa har man mycket framgångsrikt tagit fasta på i Stadsteatern Skärholmens uppsättning av "Barnen ifrån Frostmofjället".
Med mycket varlig hand har texten moderniserats. Publikfriande grepp såsom förflyttning av händelserna till en samtid eller av de geografiska platserna till lätt igenkännbara har man avstått ifrån.
Det är 1860-tal, det är Norrland och det är tunga yllekläder. Men det är också Gullspira, föreställningens både stolta och empatiska ciceron som ramar in, kommenterar och fyller ut händelserna – utan att någonsin bli överpedagogisk.
Hon gestaltas av Robert Fux som är magnifik i sina blonda hårkringlor/horn, svartvita sminkning och gräddvita stass. Han är inkännande med både medspelare och publik, väjer aldrig för att visa rädsla, sorg och förtvivlan men lättar också upp med humoristiska, getlika inbilskheter som antyder att Gullspira minsann är en Mycket Speciell Get – lite vackrare, intelligentare och mer respektabel än andra.
Även synen på barn är tydligt uppfräschad. Frostmosyskonen är visserligen mycket utsatta och får utstå såväl elakheter som likgiltighet längs sin väg men de framstår aldrig som oskuldsfulla små offer, helt utlämnade till vuxnas välvilja.
De är själva med och bestämmer om de ska stanna i en fosterfamilj och deras tankar och känslor tas på allvar.
De är emellanåt arga på varandra och på mamman som dog ifrån dem. Och de är alla individer, med varsin personlighet som bidrar till en stark scenisk dynamik.
Jag skulle kunna skriva om varje enskild skådespelare som var och en gör en lysande rollgestaltning men nöjer mig av utrymmesskäl med att konstatera att jag sällan sett en så oerhört tajt, engagerad och engagerande ensemble som denna. Hela publiken följer andlöst minsta skifte i röst eller mimik och är omedelbart med på de kostymskiften som till exempel förvandlar en sprudlande Maglena till en sträng medlem av Fattigförsörjningskommittén.
Till den starka upplevelsen bidrar också Niklas Brommares skenbart enkla och mycket effektfulla musik som framförs av honom själv på scen. Sångnumren bryter aldrig handlingen utan bidrar till att föra den framåt, framåt, vidare.
För det är ju ständigt vidare de ska, de fem syskonen. Liksom alla barn i alla tider som växer, utvecklas, söker – och ibland finner.
Det kan vara ett hem, en familj, sig själv.
I Skärholmen ges just nu en chans att finna en oförglömlig teaterupplevelse.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus