Visst flyger Karlsson
Åsa Mälhammar om "Karlsson på taket" som opera i Malmö.
Bildmaterial
Samuel Jarrick och Leif Aruhn-Solén flyger en sväng.
Karlsson på taket
Musik: Thomas Lindahl
Libretto: Mathias Clason, efter Astrid Lindgren
Regi: Sally Palmquist-Procopé
Medverkande: Samuel Jarrick, Leif Aruhn-Solén, Karin Bäckström, Daniel Hällström, Tor Lind, Hanna Husáhr, Carl Ackerfeldt med flera.
Malmö Opera, Malmö
Spelas till och med 29 jan
opera. ”Det blev så roligt”, sjunger Lillebror och tänker tillbaka på när Karlsson en dag kom in genom fönstret och ville leka.
Malmö Operas familjeföreställning återger Astrid Lindgrens kända berättelser om Karlsson på taket i en uppsättning som vill hylla fantasins kraft.
Operan får sin urpremiär efter en lång förhistoria. Den beställdes redan 2003 och sätts nu upp i samarbete med Kungliga Operan, där den också skall visas under våren.
Kompositören Thomas Lindahl använder sig av en stor palett av ljudmåleri. Han kastar sig skickligt mellan genrer och stilar: där känner man igen filmmusikens stämningseffekter och jagande rytmer, där virvlar cirkusmusiken fram.
Orkestern uppmärksammas dessutom på ett inbjudande sätt genom att Karlsson får en livfull duell med bastuban en bit in i föreställningen.
Det är på många sätt en frejdig uppsättning. Den fegar inte ur när det gäller att visa Lillebrors efterlängtade flygtur med Karlsson.
Hela scenografiidén bygger på det perspektiv som staden sedd uppifrån luften ger, och resultatet kan nog vara illusoriskt för de yngre. En annan grundidé är att pojkens värld är färgstark, medan omvärlden går i grått och är befolkad av karikatyrer av jäktade, regelstyrda vuxna.
Karlsson är den som tar ut svängarna mest. Samuel Jarrick låter bra och gör en energifylld insats i rollen, men är kostymerad till en konstgjort docklik figur. En halvmask över ansiktet sätter dessvärre mimiken ur spel.
Den övriga ensemblem, som endast består av vuxna, gör liksom Jarrick genomgående goda insatser och är föredömligt jämn.
Lindahls musik tycks, vid sidan av genrelekarna, vara mest inriktad på att gestalta det respektlösa och lätt kaotiska hos Karlssonfiguren.
Han använder ett i grunden modernistiskt tonspråk, med en melodik som genom ständiga modulationer och förkärlek för extrema sånglägen maniskt flyr enkel sångbarhet.
Därmed inte sagt att opera för unga måste bygga (solo)sången som koncept, men jag saknar Lillebrors röst i operan. Hans ensamhet gestaltas, liksom oron för vad föräldrarna ska säga om hyssen, som när den nye kamraten mot alla regler sätter igång och får hans finaste leksak, en ångmaskin, att explodera.
Desto mindre hörs av den förväntan och tillitsfullhet gentemot Karlsson som skulle kunna få Lillebror att förlåta alla hans tilltag.
Ändå tindrar Leif Ahrun-Solén allt vad han kan med ögonen och är verkligen pojklik i rollen som Lillebror. Hans slanka tenor är dessutom idealisk för rollen.
På det hela taget blir det ganska svårbegripligt att pojken verkligen tycker om Karlsson, att ”det blev så roligt” när han kom.
Karlsson bjuder på en flygtur, men annars tar han betydligt mer än han ger och framstår som en ganska osympatisk figur. Maskeringen motverkar knappast intrycket.
Det verkar som att Karlsson i denna tappning har fått åka snålskjuts på ett upprorsalibi som skapats av hans äldre syster Pippi.
Astrid Lindgren är dock inget varumärke som levererar allmänt rebelliska sagofigurer. I bokförlagorna är Pippi och Karlsson helt olika figurtyper, och i den senare finns betydligt intressantare nyanser att hämta om Lillebrors perspektiv får råda.
Där är fantasin en för all del befriande, men också ömtålig sak, som pojken kämpar för att försvara och balansera gentemot den rationella verklighet som representeras av hans familj. I den kampen växer pojken.
Ur det perspektivet borde fantasins färger vara skimrande snarare än grälla, eftersom de bryts mot och släpper igenom lite av gråa.
Visst flyger operans Karlsson, men det skimrar inte om honom.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus