Skrattar bäst som skrattar tyst
Björn Gunnarsson om en märklig teateruppsättning som sänds på annandagen.
Vi betalar inte!
Av Dario Fo
Regi: Ulf Montan
Medverkande: Robert Fransson, Juli af Klintberg
Tyst Teater
Sänds på SVT Annandag jul finns på SVT/Play.
TEATER. Tyst Teater bildades för över 40 år sedan, och är sedan 1977 en del av Riksteatern.
Numera kallar man sig för ”en mötesplats för alla som vill komma i kontakt med scenkonst på teckenspråk.” Några kompromisser med kvalitén har man aldrig gjort. Många av uppsättningarna genom åren har varit konstnärligt djärva projekt, både vad gäller pjäsval och sceniskt utförande.
Tyst Teater har också varit påtryckare för att ge döva möjlighet till skådespelarutbildning.
Att SVT under självaste julhelgen väljer att sända en av Tyst Teaters produktioner som Veckans föreställning är förstås ett erkännande.
I våras turnérade man med en klassiker, Nobelpristagaren Dario Fos halsbrytande förväxlingsfars Vi betalar inte!, i Anna och Carlo Barsottis lika klassiska översättning och i regi av Ulf Montan.
Jag såg föreställningen i Varberg, och blev påmind om normen. När skådespelarna kommer in och enbart spelar med teckenspråk är det vi hörande, icke teckenspråkskunniga, som är de handikappade.
Att sedan se hela pjäsen med en talande tolk i sufflörposition ger också en skarp upplevelse av normen. Detta är förstås de icke-hörandes vanliga situation när något framträdande är teckentolkat: att bara få en enda ”röst” för många olika. Skådespelarna byter av varann med att stå på scen och att sufflera, det vill säga ”hörandetolka” replikerna. Ulf Montan har sin bakgrund i mimen, men föreställningen är inte mim.
Teckenspråksspelets kroppsliga expressivitet är en konstform i sig. Inslag av klassisk mim förekommer här och var, men det är tecknandets villkor som gäller.
Uttrycksfullt är det, även om rytmen blir lite egenartad på grund av de ständiga ombytena i sufflörpositionen.
Gycklarmästaren Fos historia var förstås kult i 1970-talsvänstern, men har fortfarande sina poänger i dagsläget, med finanskrisens svångremmar i Europa. Inte minst i författarens hemland.
Montans version är märkbart påverkad av pjäsens första svenska uppsättning, Pistolteaterns från 1977.
Rörelsemönstren påminner om 70-talets frigruppstradition. Och slutscenen, med skådespelarna vända till publiken i appell, är förstås 70-talsvänster rakt av.
Med förväxlingsfarsens typiska grepp – en nödlögn som växer och blir allt svårare att ta sig ur – bygger Fo en tokrolig historia vars grunddrag är tidlösa men som framför allt är ett inlägg i dåtida italiensk inrikespolitik.
Dramatikerns kluvna förhållande till den så kallade eurokommunismen – laglydig reformism och parlamentarisk representation i stället för revolution – står i centrum.
Huvudpersonen Giovanni (Robert Fransson) representerar den fackligt och partipolitiskt trogne arbetaren, som sviks av klassförräderiets kompromisser.
Hans fiffiga hustru Antonia (Juli af Klintberg gör en fantastisk gestaltning) representerar den direkta aktionens anarkism, när hon kringgår marknadsekonomin och förser sig med varor ur affärernas diskar.
Hon stjäl eftersom kapitalisterna stjäl, och det är förstås en tanke även nu i privatiseringarnas och bonusutdelningarnas tidevarv. Givetvis gycklar Fo också grovt med sin ständiga huvudfiende, påvedömet.
Att se Tyst teaters version av "Vi betalar inte!" är munter upplevelse, som kanske egentligen säger ännu mer om villkoren för hörselskadade i Sverige 2011, än om de egendomslösas eviga kamp mot kapitalet och marknaden.
Skrattar gott gör vi i alla fall tillsammans, hörande och icke-hörande.
På annandagens eftermiddag sänds först uppsättningen av "Vi betalar inte!", därefter en dokumentär om föreställningens tillkomst.
Det är julunderhållning att varmt rekommendera.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus