Livet före döden
Björn Gunnarsson om "Here comes the sun", en pjäs om döden på Malmö Stadsteater.
Bildmaterial
Jenny Antoni, Kenneth Milldoff, Marianne Mörck.
Marianne Mörck.
Here comes the sun
Manus: Klas Abrahamsson
Regi: Ronny Danielsson
Medverkande: Marianne Mörck, Kenneth Milldoff, Cecilia Lindqvist, Göran Dyrssen, Jenny Antoni, Lennart Almroth
Malmö Stadsteater
Spelas till 18 april
teater. Kan man skämta om döden utan att bli alltför morbid?
Trion Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck försöker på Malmö Stadsteater, med Here comes the sun, en kabaré om döden.
Föreställningen inleds karnevaliskt, med mexikanska calaca-figurer: Mexikos De dödas dag är ju ett traditionsmättat försök att göra döden vardaglig, en nära döden-upplevelse som firas som familjehögtid och fest. Men det etniska inslaget försvinner snabbt, och föreställningen blir en redovisning av vanliga svenska reaktioner på död och döende.
Klas Abrahamsson är snart den siste svenske dramatikern som håller fast vid den en gång populära metoden att samla in intervjuröster från verklighetens folk och göra dramatik av det. Metoden fungerade ju fint i "Malmöiter" för nu rätt många år sedan, och upprepades i succén "All we need is love" 2010.
Men när ämnet är döden blir metodens svagheter uppenbara. Berättelser ur verkligheten är sällan dramatiska i ordets teatrala mening, och blir därför ofta lama på en scen. Förresten, varför använda verkligheten, när litteraturen överflödar av goda dödsskildringar?
Några sjuksköterskor berättar om roliga situationer med likstelhet, en begravningsentreprenör drar sig till minnes några solskenshistorier i gravkorets grannskap. Det blir lite väl tunt.
En bilförare som dömts för vållande till annans död, en cyklist, skymtar förbi i en mycket kort scen. Föreställningen har bara två sammanhållande berättelser. En om en dement konstvetare, som talar om memento mori-motiv i konsthistorien men som visar sig vara en helt annan person bortom demensdimmorna. Och en om en arvstvist som blossar upp vid en dödsbädd, som visar sig inte alls vara en dödsbädd.
Ingen av historierna har tillräckligt med dramatisk spänning för att kännas riktigt motiverad. Bättre är då Marianne Mörcks personliga(?) erinringar om det tragikomiska hemförandet av en Amerikautvandrad släktings aska, och hennes fantasier om sin egen begravning. Mörck är som alltid mycket se- och hörvärd, och över huvud taget tycks ensemblen trivas väldigt bra med varandra. Stämningen på scen är mysig även om ämnet är dystert.
Abrahamsson vidrör nämligen också mera kontroversiella saker, som aborter, dödshjälp, dödsstraff och död i krig (Afghanistan), men utan att uttrycka några tydliga ställningstaganden utöver de självklara. Föreställningen blir lapidarisk, perspektiven på döden är inte så dödligt intressanta.
Dansavsnittens danse macabre-allusioner är inte så värst makabert utförda, det är mest skojig showdans. Föreställningen har emellertid en fallande linje, från det spralligt burleska ner mot det seriösa; mot allt större allvar och närvarande sorg.
När Cecilia Lindqvist till slut gestaltar en terminal cancerpatients enkla önskningar, att få se solen gå upp ännu en gång, blir monologen en finstämd och genuint gripande betraktelse över döendets fundamentala ensamhet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus