Fannys viskningar och Alexanders rop
Bergmanexperten Jon Asp recenserar Dramatens uppsättning av "Fanny och Alexander".
Fanny och Alexander
Av Ingmar Bergman
Regi: Stefan Larsson
Medverkande: Marie Göranzon, Livia Millhagen, Jonas Karlsson, Reine Brynolfsson, Jan Malmsjö, Hans Klinga, Thomas Hanzon, Tanja Lorentzon med flera.
Dramaten, Stockholm
Spelas till 10 juni
teater. "Fanny och Alexander" – det konstnärliga testamente som Ingmar Bergman filmade för 30 år sedan – var påtänkt på Dramaten redan för fem år sedan.
När det väl sker har ett tiotal europeiska teatrar hunnit före. Till världspremiären i Oslo 2009, en av de största succéerna i Nationaltheatrets historia, fogades en vuxen Alexander som i grå trenchcoat vandrade mellan scenerna och klargjorde handlingen. Övertydligheten och det grälla scenbygget gjorde föreställningen svår att uthärda.
På Svenska teatern i Helsingfors var satsningen mer lekfull, trogen Bergmans text men ändå självständig; medan Kongelige i Köpenhamn förra året gav en stjärnspäckad skådespelaruppvisning, dock utan egensinne.
Huruvida "Fanny och Alexander", liksom merparten av Bergmans verk, hör hemma på scen känns som en överspelad fråga i en teatervärld som inte räds några förlagor. Den dramatiska verkshöjden är avsevärd. Dessutom: teatern i teatern, med det ekdahlska hemmet som centrum för både konst och kommers, små och stora världar, såväl rättsinne som undanflykt.
Dock är det inte konstigt att Dramaten fått stora skälvan inför uppgiften att iscensätta denna nationalklenod. Och sällan har man sett en premiär med så mycket nerver.
Trogen filmens berättande återger regissören Stefan Larsson, som gör sin femte Bergmanpjäs, stycket i tablåer – genom en vridscen med avskalade rum som avlöser varandra mot fonden av en blyertsgrå duk med änglamotiv. Planlöst pianoklink förbinder scenerna enligt tv-såpans dramaturgi.
”Ei blot til lyst”, annonserar en skylt tidigt, men ändå är det länge just till förnöjelse i Dramatens energiska tolkning. Champagnen flödar, glittret haglar, julen firas.
Tills Oscar Ekdahl dör, Emilie lämnar det varma Ekenäs för den stränga biskopsgården och biskopen själv ger Alexanders demoner ett ansikte.
Med utgångspunkt i det fylligare manuset understryker regissören det utomäktenskapliga barnet, med biskopen som biologisk fader till Fanny. Emilies outgrundliga flykt blir därmed till hälften löst. Möjligen i takt med tidens krav på begriplighet tycks Stefan Larsson mer angelägen om att förklara.
I en namnkunnig ensemble blir Jonas Karlsson den stora stjärnan. Kanske är det tacksammare att varva Gustav Adolfs kåtrepliker med smädelser om biskopen (”disparat själsmasturbatör”), än att från filmens bemärkta närbilder översätta Helena Ekdahls mångfacetterade matriark – en karaktär som Marie Göranzon kämpar förgäves med. Hon är inte emellertid inte ensam om att ha det tufft.
Jan Malmsjö, den enda som var med när det begav sig, har heller ingen lätt uppgift. I ett nummer spelar han regissören Landahl, en roll som Bergman av politess gav till den åldrade Gunnar Björnstrand.
Med samma ljusblåa regimanus som en gång Bergman använde, parafraseras här en nitisk demonregissör, missnöjd med sina skådespelare och inte minst med sufflösen som får ett smärre nervsammanbrott.
Det är som om Stefan Larsson vill svära sig fri från bergmansk panegyrik. I stället blidkar han den allmänna myten om personen i fråga.
I ett avslutande nummer, där Malmsjö som skånsk poliskommissarie med farsartade piruetter meddelar Ekdahlfamiljen om händelserna vid biskopens död, känns det mest som om föreställningen flirtar med skådespelaren fans från privatteatrarna.
Men här finns också fina enskildheter i kort och längre format: Basia Frydman som den uppkäftiga kokerskan; Jennie Silfverhjelm som biskopens tvehågsna syster Justina; det i vitt upplösta mötet mellan Alexander och hans utomvärldsliga spegelbild, androgynen Ismael.
Ändå präglas helheten av något ofullständigt.
Den andra, mörkare akten tappar i tempo mot den farsartade första. Övergångarna blir lite enformiga, vissa scener väl pliktskyldiga och storartade monologer lyfts ur sitt sammanhang.
Emilies bryska uppbrott från teatern (inspirerad av biskopen); men ännu mer Gustav Adolfs sentimentala epilog, ”Var rädda om teatern!”.
Som han står där, allra längst fram på scen, blir det nästen som en kulturpolitisk appell, sanktionerad från högsta instans, skaparen själv (kungaparet i hovlogen får ursäkta).
Men frågan är om Ingmar Bergmans stämma har någon verkan, trots renomméet som nybakad världsdramatiker. När "Fanny och Alexander" blir teater är inte nödvändigtvis de konstnärliga skälen de starkast vägande.
Fotnot: Jon Asp är film- och litteraturkritiker och Bergmanexpert, tidigare redaktör vid Stiftelsen Ingmar Bergman.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus