Mellan Lynch och Lindfors

Björn Gunnarsson om dansteaterföreställningen "Den hypnotiska tapeten" på Malmö Stadsteater.

Ack ljuva 70-tal. Visst var musiken mycket bättre, balansen i politiken schysstare (Palme!), gräset grönare (direktimporterat från Kalifornien), luften friare, livet enklare och på det hela taget mera kul?

Min artonåriga dotter brukar beklaga sig över att ha föräldrar som var unga på 70-talet. Vår populärkulturella smak förefaller henne alienerande, och norske koreografen Jo Strømgren, född 1970, verkar instämma. ”Jag gillar 80-talets drömmar och visioner, fantasin fick ta lite mer lömska vägar och det var mer ok att vara ett freak”.

Kanske är det David Lynch han har i åtanke. Det är i alla fall denne 80-talsikon jag kommer att tänka på när jag ser Strømgrens konspiratoriska 70-talsparodi Den hypnotiska tapeten på Malmö Stadsteater.

Strømgrens landsman författaren Roy Jacobsen har sagt att det var införandet av storblommiga tapeter i norska hem som ändrade nationens ethos, och koreografen verkar hålla med.

Scenen föreställer ett sektliknande, totalitärt institut, där meditativt stirrande in i mönstertapeter ska suggerera alla människor in i ett ”transcendent” tillstånd.

I själva verket är projektet en cover för allsköns kollektivistisk hjärntvätt, som genusteori och drogliberalism. En anspelning på "Lucy in the sky with diamonds" pekar ut skulden ytterligare. Till och med fridansens abstrakta rörelser sägs härstamma från denna New Age-aktiga frälsningslära.

All individualitet ska utplånas, alla personliga relationer åsidosättas. Låter det flummigt? Spejsat?

Det är inget mot vad det är. Det är sjukt galet, helt i Strømgrens anda.

Att gigantiska sättstycken med tapetmönster i stort sett är den enda rekvisitan är förstås logiskt. Lill Lindfors schlagerörhängen ger tidsfärg. Men varför Donizettis tenoraria "Una furtiva lacrima", Strømgrens signaturmelodi, får hela ensemblen att likna en monumentalmålerisk operabalett, med frysta poser och dramatiska lyft, är inte alldeles glasklart.

Samma grepp återkommer senare, med svensk text till Lenskijs tragiska aria ur "Eugen Onegin".

I Strømgrens kreativa regitänk ingår att låta ensemblemedlemmarna bära sina riktiga förnamn, och i förekommande fall låta dem spela på sina geografiska urspung.

Nils Peder Holm är exempelvis en enkel kille från landet (Örebro, fast egentligen är Holm från Vallentuna och har bott i Norge!) som kommer till tapetfabriken i sökande efter sin älskade Josefin (Iziamo). Skånes Dansteaters Hazuki Kojima och Jing-Yi Wang är ”asiaterna”, som i själva verket med brutala metoder styr spelet med hypnostapeterna, naturligtvis i syfte att behärska världen.

Att deras kostymer är science fictionartat futuristiska, till skillnad från den övriga ensemblens blommiga klänningar och polisonger lika breda som slipsarna, tyder på att Strømgren inte är rädd för att förknippas med rasistschablonen ”gula faran”.

Alla dansar , även talteaterskådespelarna, precis som i Kajsa Giertz "Oidipus" från i höstas.

Dansarna dansar förstås bäst, men de rena dansinslagen är få. Alltför få för min smak, lysande undantag är en våldsamt erotisk kärleksduett mellan Anette Jellne och Jonas Svensson, och en känslosam dubbelduett som får talteaterensemblen att börja gråta.

Det babblas för mycket redundant strunt i talpartierna, och greppet att låta Susanne Karlsson agera brechtianskt distanserande berättare hade kunnat undvaras.

Malmö Stadsteater fortsätter sin repertoarlinje att låta koreografer sätta upp dansteater som varken är dans eller teater men både och på en och samma gång.

Även om man kan invända att Strømgren stundtals gör det väl lätt för sig, att detaljprecisionen i uppsättningen inte är den bästa och att han nog inte bör satsa på en karriär som dramatiker, så är stycket ändå knasigt underhållande.

Uppenbarligen är det så här man lyckas på Malmö Stadsteater, vars uppsättningar hela tiden vacklar mellan det mediokra och det modigt framsynta.

Björn Gunnarsson
bjorngunson@hotmail.com