Höst över Europa

Björn Gunnarsson ser Teatr Weimars europatragedi "Europol, Eurotrash, EuroDisney, Europsort, Eurodisco".

Krisrapporterna från Europas kulturliv duggar tätt.

25 procent av Nederländernas statliga kulturbudget är borta.

Portugal har upplöst sitt kulturdepartement. Hälften av alla

Englands offentligfinansierade orkestrar ska likvideras.

Drakoniska åtgärder smyger till och med in i Tyskland, finanskrisens vinnarland. Där föreslås antalet museer, teatrar och bibliotek halveras.

Hittills har svenska konstnärer vägrat begripa krisens apokalyptiska dimensioner, och nöjt sig med att fortsätta gegga runt i identitetspolitiken.

Teaterrepubliken har varit ensamma om att skärskåda finanskapitalets kringströvande rovriddare. Nu gör även Teatr Weimar ett oväntat försök att ta ett helhetsgrepp omkring Europa på ruinens brant.

Och här är det epokalt ödesmättade repliker: ”Vi lever vid historiens rand!” ”Vi är alla vittnen till sammanbrottet!”

Annars börjar det i traditionell Weimarstil. Man tror att det blir ännu en språkmaterialistisk dekonstruktion, nu av semantiken kring begreppet njutning.

Men sceneriet är hardcore naturalism: en hel köksutrustning, och matlagning på riktigt. Som en naturalistisk dramafamilj är också de tre gestalterna. Patriarkale ”von Anka”, ”Fnatte” någon slags hushållerska, och så ”Knatte”: könsbestämning får han/hon (Jörgen Dahlqvist använder gudskelov inte pronominat hen) av den begärandes blick.

Identitetspolitik förvisso, men inte alls huvudsaken. De tre gestalterna representerar var sitt begär. von Anka vill givetvis samla kapital, att bada i pengar gör honom ren.

Tyvärr har han dock investerat lite osmart, i statsobligationer, så när hans lyxhustru vill åka till solen i Grekland tvingas han konstatera att Grekland inte längre har råd att existera som självständigt land. Han behöver starta en bank, för då kommer staten att garantera hans kapital med nya lån.

Dahlqvist har uppenbarligen läst på om LTRO-injektionerna av lågräntekrediter från Mario ”det-sociala-kontraktet-är-upphävt!” Draghi. Fnatte vill å sin glupska sida äta kött. Hon citerar Brecht om käket före moralen, och tar till slut det anarkistiska slagordet om att äta de rika på blodigt, kannibalistiskt allvar. Knatte däremot, är troféhustru och modebloggerska och vill bara konsumera mera för att fylla sin existentiella tomhet. Köpa större bröst med plastikkirurgi och shoppa som Carrie i "Sex and the City".

Transaktionerna av kött och fett och pengar och guld lyder under marknadslagarna, marknaden tar hand om oss oavsett begärsinriktning, köpa och bli köpt är det enda alternativ som bjuds. Du är vad du köper. Vi behöver bara ännu mera krediter för att kunna fixa realitetsprincipen, det vill säga en ny väska från Dior.

Detta är krisen i ett nötskal. Utan konsumtionstvånget skulle vi vara fria, men det tåget har gått för länge sedan. Platsen för familjedramat, Rotenburg an der Fulda, ligger förstås i Fuldagapet, (för övrigt inte så väldigt långt från Weimar) där slutstriden tänktes utspela sig i det gamla ideologiskt tudelade Europa.

Revolutionen skymtar, när de fattiga massorna som Prometeus vill ta elden och skapa egna bränder, i Aten och nu senast Barcelona.

Men motsättningen mellan arbete och kapital är utslocknad i och med Murens fall, klassmotsättningar kan bara upphävas av döden. Finanskapitalisterna tvingar visserligen fram gatustrider. Men även kapitallogiken är satt ur spel av kreditvansinnet.

Pjäsen är uttalat antiutopisk: underklassen vill bara åt de rikas pengar för att kunna fortsätta konsumera. Med Europol tycks Teatr Weimar slå in på ett nytt konstnärligt spår. Det lingvistiskt-filosofiskt inriktade teaterkollektivet har kommit underfund med att den ekonomiska makten har makten även över språket och därmed verklighetsuppfattningen.

Ordet blir verkligen materialistiskt kött. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och småskratta instämmande genom en Weimarföreställning.

Det känns också nästan skönt att se perfektionisterna i Weimar slarva en aning, utan att det på något sätt drar ner helhetsintrycket av att detta är jävligt intelligent politisk teater.

Björn Gunnarsson
bjorngunson@hotmail.com