Hemma hos Nielsen

Henrik Petersen går på Nielsens "De europæiske medier" på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

De döda är som oftast alltför anspråkslösa. Våra döda försvinner bara, och kräver sedan ingenting av oss.

Det gäller även de flesta döda författare. Om än kanske inte Claus Beck-Nielsen. Nu ska han ha återuppstått från de ”döda”, som enbart Nielsen och islutet av förra veckan hade pjäsen De europæiske medier premiär på Det kongelige teater i Köpenhamn.

Claus Beck-Nielsen är den danske författare och performanceartist som förklarade sig själv död, och sedan genomgick förvandlingen till sin egen ”försöksperson”.

Samma dag som Danmark gick i krig med Irak vandrade han längs Köpenhamns gator endast iklädd en irakisk flagga. Senare reste han till Irak, tillsammans med kompanjonen ”Rasmussen” med en låda som de påstod innehöll demokratin.

Resereportaget står att läsa i en serie böcker under projektnamnet Das Beckwerk.

Hösten 2010 iscensattes Claus Beck-Nielsens begravning, när hans vaxdockekopia låg att betraktas i ett kapell vid Glyptoteket, varefter den fördes i ett liktåg till Nørrebro.

Det går inte att komma ifrån att Das Beckwerk varit ett mycket samhällskritiskt spöke. Som satt på spel politiska frågor om makt, kontroll, identitet (död och levande) och förtäckt imperialism, problem som förvisso förblir desamma post-Beckwerk, men som ingen annan konstnär i Norden orkat ställa lika rakt.

Dessutom är det ett litterärt projekt med en egenartad energi, skrivet på ett slags futuristiskt språk, som bitvis är rasande roligt att läsa.

Den mer tillbakadragne inkarnationen Nielsen väcker därför en del förväntningar. Men tyvärr är uppsättningen av ”De euroæiske medier” på det hela taget en besvikelse. Det mesta av stycket är skrivet och antaget redan för två år sedan – och ger också intryck av att upphovsmannen egentligen är någon annanstans.

I teaterprogrammet medföljer ”Spøgelsets, mediets och ydmygelsens teater – Et manifest” där man kan läsa att skådespelaren måste sluta ge sig ut för att vara någon annan. När pjäsen börjar står åtta stolar på scenen, var och en med skådespelarnas (alla kända för en dansk publik)egna namn på: Henrik Jandorf, Tammi Øst, Karin Bang Heinemeier, Rikke Lylloff, Peter Plaugborg, Peter Gilsfort, Kirsten Olesen och Nicolai Dahl Hamilton. Å ena sidan kommer de att spela sig själva, å andra sidan – för roller spelar de likväl – kommer de låtsas överlåta sina röster som medier för till exempel Google och Nike, eller framtidsnationen Kina.

Scenografin medför tyvärr det dynamikdödande momentet att pjäsens utmätta tid är tydlig redan när vi sätter oss. Var och en av aktörerna sitter nämligen och väntar på sin tur att ställa sig upp och framföra sin monolog.

Skådespelarinsatserna är förvisso oantastliga och de symboliska självöverlämnandena bitvis spastiskt underhållande. Men inblandningen av aktörernas privatliv tillför inte mycket, och jämfört med Lars Noréns iscensättningar av verklighet på teaterscenen, så blir detta ungefär lika intressant som ett hemma-hos-reportage i en veckotidning.

Om det är sant att den privata integriteten och människors frihet på olika sätt alltmer hotas, så är ”De europæiske medier” som helhet ett ganska intetsägande mått på saken.

Men så har Nielsen också författat det mesta av stycket som död. Återstår att se vad han vill åstadkomma som levande författare.

Henrik Petersen
claushenrikfriis@hotmail.com