Giftiga systrar

Malin Krutmeijer om "Arsenik och gamla spetsar på Fredriksdalsteatern.

Joseph Kesselring skrev Arsenik och gamla spetsar 1939, men än sprakar det om denna klassiker.

Pjäsen småputtrar över en gotisk avgrund med ruskiga plastikexperiment och det makabra faktum att två rara gamla damer spetsar sitt hemmagjorda flädervin med dödligt gift och har elva lik begravda i källaren.

Fredriksdalsteatern installerar de spetsklädda systrarna Brewster i en oskyldigt rosa träkåk. Vi befinner oss i Brooklyn, och ”Brooklyns anda är ju vänlighet”, säger Abby Brewster medan hon serverar såväl ordningsmakt som kyrka te i våningen ovanpå den där hemska källaren.

Det är, som översättaren Calle Norlén skriver i programbladet, de absurda kontrasterna som gör den här pjäsen. Systrarnas filantropi omfattar såväl leksaker till fattiga barn som barmhärtighetsmord på inackorderade ensamma, äldre män – steget från en trivsam testund till giftmord är kort.

Det är alltså Martha och Abby Brewster som förkroppsligar pjäsens komiska kärnpunkt och Eva Rydberg och Marianne Mörck är suveräna i rollerna.

De är fint samspelta när de gestaltar hur systrarnas vimsiga välvilja döljer en stenhård, excentrisk moral: Rydberg med oslagbart kroppsspråk och mimik, Mörck med perfekt tonträff i replikerna. ”Nu vet du allting och nu tycker jag att vi ska få ha vårt eget liv i ifred, tack för det”, säger hon som om det handlade om att busa till det med ett par glas sherry, när brorsonen Mortimer upptäcker vad hans fastrar håller på.

Rollen som den teaterhatande teaterkritikern Mortimer är till stor del reaktiv, och Björn Kjellman använder hela kroppen för att stelna av fasa, skrida till handling, gripas av desperation och så vidare. Tajmingen satt inte riktigt på premiären, men behöver nog bara spelas igång. Det är en rolig, plastisk rolltolkning som studsar snyggt mot fastrarnas istadiga självsäkerhet.

Som dramatisk krydda finns Mortimers älskling, pastorsdottern Elaine (Birgitta Rydberg) som måste hållas ovetande, och hans bror (Kalle Rydberg) som tror att han är president Roosevelt.

Det rullar på som smort, och är ofta väldigt kul, tills en tredje bror Brewster dyker upp – den grymme och vanartige Jonathan. Hans-Peter Edhs tordön hotar att slå sönder spänningen mellan det småputtriga och det morbida. Gesterna blir för oprecisa. Det är dessutom mystifierande att Jonathans kompanjon, den föregivet tyske plastikkirurgen doktor Einsten (Tony Lundgren), omisskännligt bryter på franska.

Ett tag känns föreställningen lite rörig och brötig, trots att själva pjästexten egentligen skiljer sig från en hel del tidigare Fredriksdalsföreställningar genom sin mer lågmälda, finkalibrerade komik.

Kontrasten mot exempelvis förra årets ösiga musikal ”Viva la Greta” är förstås stor, men om regissören Ronny Danielsson medvetet velat låta skurkarna skruva upp tonläget så är det ett onödigt grepp.

Den här uppsättningen lever i de små gesterna: i Marianne Mörcks lilla knip med en mungipa och Eva Rydbergs uttrycksfulla grepp om flaskan med flädervin.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com