Hovnarren i maffians tjänst

Åsa Mälhammar om Skånska Operans uppsättning av Rigoletto.

En stor opera i litet format turnerar Skånska Operan med i sommar. Verdis Rigoletto engagerar tio sångare, av vilka fem har riktigt matiga roller att bita i.

I denna iscensättning är den italienska hovmiljön förvandlad till 1930-talsmaffia, ett grepp som ger en stilig klädkod och överför en tids mindre stiliga maktbruk till en annan, mer närliggande. Rigolettos roll är dock alltid lite knepig att modernisera. Hovnarren var ofta en av furstens närmaste och fungerade som politisk säkerhetsventil, om än under täckmantel av kvickheter, upptåg och konster, lustig kostymering och inte sällan lyten eller andra tecken på underkastelse.

Hos Skånska Operan karaktäriseras Rigoletto som en ”vasstungad, handikappad gängmedlem”. Det fungerar i stort men förminskar tragiken eftersom Rigolettos speciella lojalitet mot maffiabossen och dennes svek mot honom är svår att spela fram lika starkt. En man i hatt och kostym som förödmjukas är inte heller lika löjligt tragisk som en narr som gråter. Den förtvivlade Pajazzo är som bekant ett synnerligen operamässigt motiv.

Bortsett från det presenteras här en "Rigoletto" som når en spännande förtätning framför allt i andra akten. Gilda har redan från början imponerat stort i Maria Demérus späda gestalt. Hon framstår som verkligt ungflicksdrömsk och ren i sin kärlek, alltsammans under Demérus totala behärskning av en av operalitteraturens mer krävande sopranpartier. Begär och brutalitet rycker dock närmare och gör Gildas kärlek allt tyngre. Kontrasten mellan denna börda och den ytterst mjuka och klangfulla sången driver inlevelsen i Gildas öde allt närmare tårranden.

Till operans höjdpunkter hör också de fina duetterna och ensemblerna. Kvartetten fungerar bra trots att sångarna står utspridda i scenrummet, omringad av publiken på tre sidor. Den lilla musikergruppen sitter på den fjärde, där den inte alltid är inom tillräckligt hörhåll för artisterna.

Bland duetterna tänder det till bra där Gilda och maffiabossen, Dardan Bakraqi, förklarar varandra sin kärlek. Bakraqi sjunger med glansfull tenor på italienskt manér och spelar generöst och lustfyllt ut latinocharmörens hela register. I deras duett framstår han som lika hänryckt förälskad i sitt eget bedrägeri som i Gilda. Mer innerligt är Gildas samspel med fadern Rigoletto, gestaltad av Peter Haeggström. Men av bägge herrar kunde man ha begärt större nyansering i det vokala. Ingen av dem tar tillvara de tillfällen som finns att matcha Demérus pianissimon.

Bland övriga roller måste Eric Roos präktiga basröst och distinkta gestaltning av lönnmördaren Sparafucile nämnas, liksom Erika Tordeus som i andra akten fullbordar den vokala klangbilden med sin lödiga mezzo. Hon sveper självsäkert in i slinkigt rött som den förföriska Maddalena, en värdig motpart till Bakraqis boss.

Ett lovord även för den effektiva scenografin där mobila, halvtransparenta skärmar bildar väggar och rum efter behov. Miljön kompletteras av ett enkelt urval tidsenliga salongsmöbler. Stilsäkra är också kostymerna, även om man gärna hade sett någon variation på männens kritstreck och axelhölster. En liten bjällra kanske, någonstans?

Åsa Mälhammar